Uppskakande barndomsminnen
Visst kan livet ibland tyckas konstigt. Man upphör aldrig att förvånas. Människor föds, människor dör...och däremellan så gifter vi oss, skaffar barn kanske skiljer oss. Barn kommer till världen, kanske utan att veta så mycket om sin pappa. Nyss såg jag ett program där barn var på jakt efter sina "pusselbitar" som de tappat bort på vägen. Med pusselbitar, menar jag alltså en förälder, en bror, en syster en mamma som på något sätt "kommit bort". Att ha en fungerande barndom är inte alla förunnat. För några år sedan då vi skulle fira julafton, så berättade en av sönerna om ett möte han haft med en jämnårig kille.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
Kommentarer
Trackback
