Roger Lindqvist

Som hastigast rusade jag i dag in på en matvaruaffär. När jag slutligen hamnade vid fruktdisken, hörde jag en röst som sa mitt namn. Det var en person som jag nån gång då och då brukar stöta ihop med. Idag kom samtalet in på hur vi mådde. I vanliga fall brukar den delen av samtalet, med människor man möter, vara ganska fort avklarad, men inte idag. Personen ifråga, tittade på mig och berättade, att en operation var på gång. Och när personen fortsatte att berätta, så uppfattade jag att det hela rörde sig om en mer komplicerad och allvarlig art. För att kanhända trösta litegrann, berättade jag om mina egna upplevelser. Att allt behöver inte vara så allvarligt som man först tror. Och gång på gång, så hörde jag hur ångestfylld personen kände sig. Vad säger man, när man står vid en fruktdisk, och plötsligt så överrumplas man av en medmänniska, som uttrycker sorg, oro och ångest? Jo, man försöker att vara just en vanlig medmänniska. Att ge av sig själv till någon annan, kan ibland "kosta på". Men om du väl har gjort det, och motparten tar emot din utsträckta hand, full med empati och ärlighet, ja, då har man nått varandra på något sätt. Man har byggt en bro, över i medförstånd till en annan, som i just denna stund kanske behöver en medmänniska att anförtro sig åt.

Jag har mött detta tidigare. När människor öppnat sitt inre för mig, och jag har verkligen försökt att ta det på fullaste allvar. För i den värld vi lever i, ska allt gå så fasansfullt fort. Så  ibland måste man helt enkelt  stanna upp, och lyssna till sin inre röst, och även som i detta fall, till andras också. Att vara själasörjare, brukar ju tillhöra prästens område. Men jag tror att vi alla kan kosta på oss att låna vårt öra och agera själasörjare, om vi bara ger en medmänniska lite tid kanske vid en fruktdisk, mitt i vardagen.