Alzheimer
Den 4 juni 2005 avled min pappa, 82 år gammal. Den sista tiden tillbringade han på ett äldreboende i den by som en gång sett honom födas. Den stora sorgen i sammanhanget, var när pappa något år tidigare, fick diagnosen Alzheimer. Att livet har ett slut, ja, det vet vi ju alla. Men om man fick möjligheten att själv kunna rå över sitt öde, så skulle jag hitta mig en plats, någonstans bortom tid och rum, där död och sjukdom aldrig finge sitt inträde. Men som vi alla vet, är detta blott en utopi, som aldrig går i uppfyllelse. Livets hemlighet är det många som försökt att förstå. En del av oss kanske har gjort det, medan andra inte. Själv tycker jag att livet skall levas full ut. Ta vara på de dagar som finns, förverkliga en dröm, inte imorgon - utan just nu. Andas in dofterna, njut med dina nära och kära, slösa gärna med beröm. Det finns alltför många hårda och sårande ord runt omkring. När min pappa plötsligt inte fanns så började minnena komma. De kom som på ett pärlband, så jag var tvungen att helt enkelt skriva ner dem. Detta resulterade i några artiklar i vår lokaltidning. Som handlade om vissa saker ur min fars liv, som han berättat om och om igen, men som tyvärr gick in i ena örat och ut genom det andra.
Men för att bevara allt detta, så satte jag mig ner och sammanställde bl. a. en berättelse från 2:a världskriget då min far låg inkallad vid flottan. Han tjänstgjorde på pansarskeppet "Drottning Victoria" 1943-1945. Han var även på s.k. minsvepare, plockade upp minor ur Östersjöns farvatten och desarmerade dem. Allt detta, samt en massa gamla fotografier, hjälpte mig att sammanställa historien. Om jag inte gjort det, hade troligtvis allt gått omintet. Pappas berättelser skulle dött i samma stund som han själv. På nåt sätt var jag skyldig att föra det vidare, för min fars skull, men också för min egen. Efter ett långt och händelserikt liv, fyllt med mycket vedermödor, men även med många skratt och ibland lite tårar, somnade min snälla far in, med hela sin familj runt omkring. Och jag hoppas att han äntligen funnit sin ro, kanske i en dimhöljd dal, långt bortom livets yttersta gräns. Ja, så är det nog.
Farsan vid sitt älskade husvagn. På väg med kaffepannan,
för en stund med nykokt kaffe, och kanske ett wienerbröd.
Men för att bevara allt detta, så satte jag mig ner och sammanställde bl. a. en berättelse från 2:a världskriget då min far låg inkallad vid flottan. Han tjänstgjorde på pansarskeppet "Drottning Victoria" 1943-1945. Han var även på s.k. minsvepare, plockade upp minor ur Östersjöns farvatten och desarmerade dem. Allt detta, samt en massa gamla fotografier, hjälpte mig att sammanställa historien. Om jag inte gjort det, hade troligtvis allt gått omintet. Pappas berättelser skulle dött i samma stund som han själv. På nåt sätt var jag skyldig att föra det vidare, för min fars skull, men också för min egen. Efter ett långt och händelserikt liv, fyllt med mycket vedermödor, men även med många skratt och ibland lite tårar, somnade min snälla far in, med hela sin familj runt omkring. Och jag hoppas att han äntligen funnit sin ro, kanske i en dimhöljd dal, långt bortom livets yttersta gräns. Ja, så är det nog.
Farsan vid sitt älskade husvagn. På väg med kaffepannan,
för en stund med nykokt kaffe, och kanske ett wienerbröd.
Kommentarer
Trackback
