- "Om jag säger Hova - vad säger du då?"
Kusinen Sune och jag håller för det mesta kontakt via telefonen. Eftersom han sitter i sin långtradare, så passar han ibland på att slå mig en signal. Så här kan det låta; -Hej Roger! Om jag säger Hova, vad säger du då?" -"Stikkan Andersson, så klart!" ger jag honom till svar. -"Helt rätt! Du har vunnit en banan!" Heller; "Körde just förbi ett ställe som heter Jularbo, vad säger du då?" "Kalle Karlsson-Jularbo - dragspelare, naturligtvis! Som ni förstår så rör sig allt detta om ett slags skämt inbördes. En slags frågesport, kanske man kan kalla det. Och naturligtvis så övergår samtalet ganska så raskt att handla om musik.
Imorse ringde han igen. Han befann sig någonstans kring Haparanda, och ville kolla hur kusin Roger mådde. Inte så långt in i samtalet, övergick pratet om väder och vind till - musik. I somras möttes vi i vårt gamla band. Mest för att prata och minnas gamla härliga tider, men även för att spela litegrann. I samma veva, så hade Sune besök av en irländsk proffsmusiker som hette Dave. Han turnerade runt med ett band, och lirade bl. a. irländskfolkmusik mm. Sune Dave och jag, spelade tillsammans under flera timmar. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Dave sällskapar med Sofie - Eivors dotter. Eivor är sambo med Sune - och nu hade de åter varit hem för att hälsa på.
Skrev i Piteå Tidningen för ett tag sedan en historik om Rolf Åhmans orkester. Detta fick till följd, att människor runt om i stugorna, blev intresserade, och ville absolut höra mer. Har faktiskt skrivit en hel del om dansbandslivet, som publicerats i PT tidigare. När jag häromdagen pratade med redaktören på tidningen, Jan Lundquist, ville han att jag skulle skriva mer om detta ämne. Folk har hört av sig, och tycker att det är roligt att läsa och minnas tillbaks, när de var ute och "svängde sina lurviga". Skönt med sån respons.
Att vi ska fortsätta att musicera tillsammans, ja, absolut. Men jag är lite tveksam om jag vill ut på mera festspelningar? Har haft problem med hälsan i några år. Och att spela trummor fyra timmar, är en sådan fysisk ansträngning, att jag vet inte om det går. Sedan tillkommer alla tunga lyft, som jag inte klarar idag. En annan sak är att träffas, och i egen takt kunna bestämma hur länge man kan sitta osv. Framtiden får väl visa? Men en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns.
Sune med sina föräldrar, Sigrid och Valter, och systrarna, Christina
och Ulla. Sigrid och min pappa John var tvillingar. Vi umgicks väldigt
mycket familjevis. I deras källarvåning hade Sune sin bas och för-
stärkare. Följden blev att vi började spela med varandra lite smått.
1974 började vi i samma band, Rolf Åhmans. 1991 spelade vi i Opus
från Piteå, fram till 1997. I somras möttes vi återigen hemma hos Sune
i Långnäs.
Imorse ringde han igen. Han befann sig någonstans kring Haparanda, och ville kolla hur kusin Roger mådde. Inte så långt in i samtalet, övergick pratet om väder och vind till - musik. I somras möttes vi i vårt gamla band. Mest för att prata och minnas gamla härliga tider, men även för att spela litegrann. I samma veva, så hade Sune besök av en irländsk proffsmusiker som hette Dave. Han turnerade runt med ett band, och lirade bl. a. irländskfolkmusik mm. Sune Dave och jag, spelade tillsammans under flera timmar. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Dave sällskapar med Sofie - Eivors dotter. Eivor är sambo med Sune - och nu hade de åter varit hem för att hälsa på.
Skrev i Piteå Tidningen för ett tag sedan en historik om Rolf Åhmans orkester. Detta fick till följd, att människor runt om i stugorna, blev intresserade, och ville absolut höra mer. Har faktiskt skrivit en hel del om dansbandslivet, som publicerats i PT tidigare. När jag häromdagen pratade med redaktören på tidningen, Jan Lundquist, ville han att jag skulle skriva mer om detta ämne. Folk har hört av sig, och tycker att det är roligt att läsa och minnas tillbaks, när de var ute och "svängde sina lurviga". Skönt med sån respons.
Att vi ska fortsätta att musicera tillsammans, ja, absolut. Men jag är lite tveksam om jag vill ut på mera festspelningar? Har haft problem med hälsan i några år. Och att spela trummor fyra timmar, är en sådan fysisk ansträngning, att jag vet inte om det går. Sedan tillkommer alla tunga lyft, som jag inte klarar idag. En annan sak är att träffas, och i egen takt kunna bestämma hur länge man kan sitta osv. Framtiden får väl visa? Men en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns.
Sune med sina föräldrar, Sigrid och Valter, och systrarna, Christina
och Ulla. Sigrid och min pappa John var tvillingar. Vi umgicks väldigt
mycket familjevis. I deras källarvåning hade Sune sin bas och för-
stärkare. Följden blev att vi började spela med varandra lite smått.
1974 började vi i samma band, Rolf Åhmans. 1991 spelade vi i Opus
från Piteå, fram till 1997. I somras möttes vi återigen hemma hos Sune
i Långnäs.
Kommentarer
Postat av: Douglas Söderlind
Håller med dej till 100 % när du skriver att "en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns." Själv är jag fyllda 65 år har inte en tanke på att sluta spela. Nej åldern är bara en siffra.
Postat av: Roger
Helt rätt! Alltför många av oss lider av åldersnoja. Att kunna spela, är ju en gåva som man fått. Därför gäller det att ta det tillvara. Oavsett ålder.
/Roger.
Trackback
