Revytexten som inte kom med...
En text som inte kom med i årets upplaga av Piterevyn. Tyvärr kan jag inte illustrera den, som jag så gärna skulle vilja. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så fungerar inte bildfunktionen. Men för den som orkar ta sig genom texten så varsågoda här kommer den:
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
IKEA-besök med förhinder
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
En mycket tidig och trött måndagsmorgon, sitter de äkta hälfterna, Rut och Torsten vid frukostbordet. Maken Torsten, med sitt alltid lika rufsiga och okammade hår, d.v.s. de få hårtester som ännu finns kvar, bläddrar förstrött i "världsbladet" (Piteå Tidningen). Med ett stadigt grepp om kaffemuggen, märkt med texten; Världens bästa pappa, hinkar han i sig sin tredje livsnärande svarta dryck den här dagen. Makan Rut för dagen försedd med papiljotter studerar frenetiskt och högst intresserat den senaste utgåvan av familjebibeln Ikea-katalogen.
Då och då grymtar hennes Torsten till när han vänder på tidningsbladen. Samtidigt som han försöker säga något, för henne helt ohörbart. Det är nu det skall ske tänker hon. Och i samma stund som hon vänder det sista bladet, vänder hon blicken mot sin grymtande man och säger:
- Torsten mitt lilla hjärtegryn. Kan du vara så snäll att ta ner den där Berlinmuren du har framför ansiktet. Åsyftande "världsbladet" som tycks fungera som en solid mur mellan de båda.
Under ett fasligt prasslande, stånkande och stönande lyder Torsten efter mycket om och men sin hustrus uppmaning. Med ett förvånat ansiktsuttryck tittar han på sin lagvigda medan han kliar sin stinna mage, där ytterligare ett par bilringar parkerat sig de sistlidna halvåret.
- Ja, vad vill du? Är det pengar nu igen, isåfall ligger plånboken på chiffonjén i salen.
- Torsten, hör på mig. Jag vill att vi åker till Haparanda idag. Vid ordet "Haparanda", rycker Torsten liksom till, och med ett nytt obegripbart grymtande drar han snabbt upp "Berlinmuren" (Piteå Tidningen) till ansiktshöjd igen.
- Jag tänkte bara att du och jag, lilla Torsten, skulle titta förbi på Ikea. Det behövs nya gardiner härhemma, en ny hatthylla och massor med väldoftande värmeljus så vi kan ha det romantiskt när vi kryper upp i soffan om kvällarna.
Bakom tidningen hörs Torstens något buttra stämma:
- Vad är det för fel att handla på ICA? Där finns det väl också ett och annat ljus. Och förresten, inte behöver väl vi några ljus som luktar som på en turkisk bordell? Om du tycker att det känns unket, då är det ju nåt fel på den som städar?
- Jag försöker att fylla vårt vardagsliv med lite välbehövlig romantik, Torsten. Därför vill jag till Haparanda. Du sitter i din brynja vareviga morgon och muttrar. Säger Rut med en allvarlig blick.
- När blev Haparanda romantiskt? replikerar Torsten surt.
- Och du, vad är det för fel att ha brynja? Det hade minsann farsan också, och aldrig hördes ett enda gnäll från morsan.
Torsten blickar återigen fram bakom tidningen.
- Det finns hur mycket som helst att göra idag. Tidningen är i det närmaste oläst, sportbladet likaså. Och på eftermiddan är det en svensk långfilm med Thor Modéen som jag bara inte har råd att missa. Du vet väl hur mycket jag gillar gamla svenska långfilmer?
- Då verkar din dag helt inrutad, säger Rut med åtsnörpt mun, och tittar ilsket på sin oförstående oromantiske äkta man, klädd i sin favoritklädsel: Brynja!
- IKEA! Utropar Torsten plötsligt. Men kära nån, vi har ju nyss varit där?
Rut skakar så mycket på sitt huvud att en av papiljotterna trillar ner på bordet. Ilskan syns i hennes ögon, och som för att lugna ner sin upprördhet tar hon en stor klunk av de svarta och stärkande kaffebönorna.
- Hör nu på mig, din oromantiske jäkel! Det är nästan på dagen tre år sedan vi gjorde ett Ikea-besök. Dom hade precis öppnat. Det var ju då som du prompt vägrade följa med mig in. Du ville inte gynna "den där smålänningen" Kamprad, sa du. Följden blev att du satt i bilen i flera timmar.
- Fel! Helt och hållet fel, rakt igenom. Jag gjorde en runda i restaurangen, säger Torsten, som nu lagt världsbladet på frukostbordet. Men du vet väl vad som hände? Du minns hur grymt besviken jag blev, eller hur? Här utlovas exakt 15 stycken köttbullar på min tallrik. Vad händer? Jo, jag fick endast 12 sketna stycken! Tolv! Sen den dagen har det suttit som en tagg i mitt hjärta. Det har gått så pass långt, att bara jag hör namnet "Ingvar Kamprad" så får jag kväljningar och ont i magen.
- Din stackars stackare. Jag har för mig att du drömde mardrömmar i flera veckor efteråt. Men Torsten för Guds skull, du måste gå vidare trots dina traumatiska känsloupplevelser. Rut ser ömsom ilsken ut, ömsom lätt leende under sitt papiljottförsedda huvud.
Torsten tittar för första gången den här morgonen rakt in i sin hustrus blå ögon.
- Det som du säger är absolut inte sant. Jag gick med en kundvagn flera mil i affären och följde de vita pilar som den där Ingvar målat dit. Du ställde ett ultimatum, minns du?
"Om du inte shoppar med mig så blir det att käka klappgröt hela nästkommande vecka". Inför ett sådant förskräckligt hotande, var jag så illa tvungen. Klappgröt...nää, fy för den lede!
Jag gick och gick. Och ingenstans på denna nära 30.000 kvadratmeter stora yta fanns en enda ynka stol. Men som genom ett fantastiskt under, ja, som en hägring ute i den stora Shahara-öknen såg jag den stå. STOLEN! Jag sprang dit på mina stackars ömma fötter. Hela min kropp höll på att falla sönder i pyttesmå molekyler.
När jag kom fram, dämpades min glädje. För kan du tänka dig vart stolen var? Jo, i barnens lekland! Efter endast fem minuters välbehövligt vilande, så kommer en massa barn springande. När dom sedan frågar, om jag är Ikeas nya lekfarbror, då gick jag därifrån. Så vedervärdigt det kändes, nästan som ett hån, Ikeas lekfarbror?
Rut lägger sitt huvud med papiljotter på sned, och låtsas förstå sin komplicerade brynjförsedda make. Men snabb som en spottande kobra hugger hon till:
- Vi kompromissar! Följ med till Ikea. Trots dina smärtsamma minnen av de där köttbullarna. Om du kommer lovar jag, på heder och samvete, att du nästa vecka får gå på Clas Olsons så länge du vill. Ja, jag kan t.o.m. skicka en matsäck. Snälla Torsten åk med! Vi stannar i Töre på ditvägen och du kan äta hur många "Dagens" du bara kan.
- Nja, jag får tänka på saken. Säger Torsten, samtidigt som han ser på sitt armbandsur. Om nån timme ska jag avnjuta "Kyss henne" från 1940 med Tosse Modéen och Åke Söderblom. Dé du lilla gumman! Så måste jag nog för säkerhets skull även sova på saken. OM jag nu kan sova. Om nu inte den där Kamprad hemsöker mig i natt också i mardrömmen med sina vita pilar och tolv köttbullar. Du - vi måste skjuta på resan.
Rut förstår i denna stund att hennes Ikea-drömmar just i den här stunden gått om intet. Att den efterlängtade vandringen i Ingvar Kamprads-värld är bortblåst. Besvikelsen tar sig ett sådant uttryck att hon i ren och skär frustration sliter bort sina papiljotter från sitt huvud. Och som med en lätt duns hamnar på köksgolvet. Inifrån vardagsrummet roper henne man:
- Rutan! Kom och titta på "Kyss henne". Vi kan ha det sååå mysigt i soffan!
I hallen står Rut, mumlande för sig själv.
- Du kan kyssa dig själv, på nåt lämpligt ställe - gubbe!
- Vad säger du lilla hjärtat? ropar Torsten till svar.
- Jag sa att jag kilar ner på ICA och handlar.
I TV-rummet hörs Thor Modéens bullriga röst, samtidigt som Torsten ropar:
- Gumman, glöm nu inte de där doftljusen!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: ROGER LINDQVIST.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
IKEA-besök med förhinder
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
En mycket tidig och trött måndagsmorgon, sitter de äkta hälfterna, Rut och Torsten vid frukostbordet. Maken Torsten, med sitt alltid lika rufsiga och okammade hår, d.v.s. de få hårtester som ännu finns kvar, bläddrar förstrött i "världsbladet" (Piteå Tidningen). Med ett stadigt grepp om kaffemuggen, märkt med texten; Världens bästa pappa, hinkar han i sig sin tredje livsnärande svarta dryck den här dagen. Makan Rut för dagen försedd med papiljotter studerar frenetiskt och högst intresserat den senaste utgåvan av familjebibeln Ikea-katalogen.
Då och då grymtar hennes Torsten till när han vänder på tidningsbladen. Samtidigt som han försöker säga något, för henne helt ohörbart. Det är nu det skall ske tänker hon. Och i samma stund som hon vänder det sista bladet, vänder hon blicken mot sin grymtande man och säger:
- Torsten mitt lilla hjärtegryn. Kan du vara så snäll att ta ner den där Berlinmuren du har framför ansiktet. Åsyftande "världsbladet" som tycks fungera som en solid mur mellan de båda.
Under ett fasligt prasslande, stånkande och stönande lyder Torsten efter mycket om och men sin hustrus uppmaning. Med ett förvånat ansiktsuttryck tittar han på sin lagvigda medan han kliar sin stinna mage, där ytterligare ett par bilringar parkerat sig de sistlidna halvåret.
- Ja, vad vill du? Är det pengar nu igen, isåfall ligger plånboken på chiffonjén i salen.
- Torsten, hör på mig. Jag vill att vi åker till Haparanda idag. Vid ordet "Haparanda", rycker Torsten liksom till, och med ett nytt obegripbart grymtande drar han snabbt upp "Berlinmuren" (Piteå Tidningen) till ansiktshöjd igen.
- Jag tänkte bara att du och jag, lilla Torsten, skulle titta förbi på Ikea. Det behövs nya gardiner härhemma, en ny hatthylla och massor med väldoftande värmeljus så vi kan ha det romantiskt när vi kryper upp i soffan om kvällarna.
Bakom tidningen hörs Torstens något buttra stämma:
- Vad är det för fel att handla på ICA? Där finns det väl också ett och annat ljus. Och förresten, inte behöver väl vi några ljus som luktar som på en turkisk bordell? Om du tycker att det känns unket, då är det ju nåt fel på den som städar?
- Jag försöker att fylla vårt vardagsliv med lite välbehövlig romantik, Torsten. Därför vill jag till Haparanda. Du sitter i din brynja vareviga morgon och muttrar. Säger Rut med en allvarlig blick.
- När blev Haparanda romantiskt? replikerar Torsten surt.
- Och du, vad är det för fel att ha brynja? Det hade minsann farsan också, och aldrig hördes ett enda gnäll från morsan.
Torsten blickar återigen fram bakom tidningen.
- Det finns hur mycket som helst att göra idag. Tidningen är i det närmaste oläst, sportbladet likaså. Och på eftermiddan är det en svensk långfilm med Thor Modéen som jag bara inte har råd att missa. Du vet väl hur mycket jag gillar gamla svenska långfilmer?
- Då verkar din dag helt inrutad, säger Rut med åtsnörpt mun, och tittar ilsket på sin oförstående oromantiske äkta man, klädd i sin favoritklädsel: Brynja!
- IKEA! Utropar Torsten plötsligt. Men kära nån, vi har ju nyss varit där?
Rut skakar så mycket på sitt huvud att en av papiljotterna trillar ner på bordet. Ilskan syns i hennes ögon, och som för att lugna ner sin upprördhet tar hon en stor klunk av de svarta och stärkande kaffebönorna.
- Hör nu på mig, din oromantiske jäkel! Det är nästan på dagen tre år sedan vi gjorde ett Ikea-besök. Dom hade precis öppnat. Det var ju då som du prompt vägrade följa med mig in. Du ville inte gynna "den där smålänningen" Kamprad, sa du. Följden blev att du satt i bilen i flera timmar.
- Fel! Helt och hållet fel, rakt igenom. Jag gjorde en runda i restaurangen, säger Torsten, som nu lagt världsbladet på frukostbordet. Men du vet väl vad som hände? Du minns hur grymt besviken jag blev, eller hur? Här utlovas exakt 15 stycken köttbullar på min tallrik. Vad händer? Jo, jag fick endast 12 sketna stycken! Tolv! Sen den dagen har det suttit som en tagg i mitt hjärta. Det har gått så pass långt, att bara jag hör namnet "Ingvar Kamprad" så får jag kväljningar och ont i magen.
- Din stackars stackare. Jag har för mig att du drömde mardrömmar i flera veckor efteråt. Men Torsten för Guds skull, du måste gå vidare trots dina traumatiska känsloupplevelser. Rut ser ömsom ilsken ut, ömsom lätt leende under sitt papiljottförsedda huvud.
Torsten tittar för första gången den här morgonen rakt in i sin hustrus blå ögon.
- Det som du säger är absolut inte sant. Jag gick med en kundvagn flera mil i affären och följde de vita pilar som den där Ingvar målat dit. Du ställde ett ultimatum, minns du?
"Om du inte shoppar med mig så blir det att käka klappgröt hela nästkommande vecka". Inför ett sådant förskräckligt hotande, var jag så illa tvungen. Klappgröt...nää, fy för den lede!
Jag gick och gick. Och ingenstans på denna nära 30.000 kvadratmeter stora yta fanns en enda ynka stol. Men som genom ett fantastiskt under, ja, som en hägring ute i den stora Shahara-öknen såg jag den stå. STOLEN! Jag sprang dit på mina stackars ömma fötter. Hela min kropp höll på att falla sönder i pyttesmå molekyler.
När jag kom fram, dämpades min glädje. För kan du tänka dig vart stolen var? Jo, i barnens lekland! Efter endast fem minuters välbehövligt vilande, så kommer en massa barn springande. När dom sedan frågar, om jag är Ikeas nya lekfarbror, då gick jag därifrån. Så vedervärdigt det kändes, nästan som ett hån, Ikeas lekfarbror?
Rut lägger sitt huvud med papiljotter på sned, och låtsas förstå sin komplicerade brynjförsedda make. Men snabb som en spottande kobra hugger hon till:
- Vi kompromissar! Följ med till Ikea. Trots dina smärtsamma minnen av de där köttbullarna. Om du kommer lovar jag, på heder och samvete, att du nästa vecka får gå på Clas Olsons så länge du vill. Ja, jag kan t.o.m. skicka en matsäck. Snälla Torsten åk med! Vi stannar i Töre på ditvägen och du kan äta hur många "Dagens" du bara kan.
- Nja, jag får tänka på saken. Säger Torsten, samtidigt som han ser på sitt armbandsur. Om nån timme ska jag avnjuta "Kyss henne" från 1940 med Tosse Modéen och Åke Söderblom. Dé du lilla gumman! Så måste jag nog för säkerhets skull även sova på saken. OM jag nu kan sova. Om nu inte den där Kamprad hemsöker mig i natt också i mardrömmen med sina vita pilar och tolv köttbullar. Du - vi måste skjuta på resan.
Rut förstår i denna stund att hennes Ikea-drömmar just i den här stunden gått om intet. Att den efterlängtade vandringen i Ingvar Kamprads-värld är bortblåst. Besvikelsen tar sig ett sådant uttryck att hon i ren och skär frustration sliter bort sina papiljotter från sitt huvud. Och som med en lätt duns hamnar på köksgolvet. Inifrån vardagsrummet roper henne man:
- Rutan! Kom och titta på "Kyss henne". Vi kan ha det sååå mysigt i soffan!
I hallen står Rut, mumlande för sig själv.
- Du kan kyssa dig själv, på nåt lämpligt ställe - gubbe!
- Vad säger du lilla hjärtat? ropar Torsten till svar.
- Jag sa att jag kilar ner på ICA och handlar.
I TV-rummet hörs Thor Modéens bullriga röst, samtidigt som Torsten ropar:
- Gumman, glöm nu inte de där doftljusen!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
