Jag undrar vad han tänkte på.........
En februaridag 1988 besökte jag min morfar..........
.....han hade då nyss flyttat till Hortlaxgården.......
.....jag hade min nyinköpta videokamera med mig.......
....och under besöket - lät jag kameran gå........
....plötsligt lade han sig ner på sängen..........
......morfar var ovanligt fundersam den här dagen.........
....och när jag sedan såg hans grova seniga hand, tänkte
jag på hur mycket som han fått uppleva här i livet....
...men det var något med hans blick............
....som sa mig mer än tusen ord.........
.....och idag när jag ser de gamla filmbilderna - undrar jag
morfar, vad du egentligen tänkte på, den där vinterdagen när
du ännu fanns oss så nära?
FOTO: ROGER LINDQVIST - 1988.
Åh tack!För du delade med dig av detta.Så underbart att se vår morfar!Härliga bilder.Ja visst blir man nyfiken på vad han tänkte på.../Nonne
Morfar brukade ibland säga - "En ung kan dö, men en gammal måste dö!" Det är nåt som jag kommer att tänka på när jag ser de här bilderna. Det verkar som om hans blick tittade rakt in i evigheten. Han visste vad som komma skulle. Hans liv tog slut nästan exakt ett år senare, väldigt odramatiskt i sin säng på lasarettet i Piteå. Och när vi sedan tagit ett sista farväl och var på väg hem, så sa Elly (som satt i baksätet på vår bil) "Ja, nu har Sanfrid äntligen fått träffa sin Beda!" Och kanske är det så (vem vet?) att morfar och mormor återigen fick glädjen att förenas - efter nära 25 år?
Får precis den känslan också. Att morfars blick går långt förbi allt som finns på denna jord,evigheten.Han ser så harmonisk ut i sina tankar..vilket är en tröst.Jag vill tro det. Att morfar och mormor fick glädjen att återförenas efter alla år de varit åtskilda.Det är så många minnen som återkommer när jag ser morfar så här.Han är sig så lik på videofilmen,precis som jag minns honom,trots att man ser en blick som är "nångon annan stans"./Nonne
Jag håller med min syster, fina bilder på morfar.
Så som man minns honom. Har många fina minnen av morfar. Tänker ibland att det skulle varti rolig att bott närmare, så man träffat honom mer och även släkten.
Åsa
Som barn hade jag alla så nära. Jag menar då farmor, farfar, mormor och morfar. Samt alla fastrar, farbröder, mostrar, morbröder. Som du kanske vet - så bodde Sanfrid och Beda i samma hus som min farfar och farmor. Så när jag blev sällskapsjuk, tog jag min lilla Rexcykel, och åkte den korta biten över gatan, och vips var jag framme. I samma hus bodde även min farbror Åke, som lockade mig till många skratt. Om andan föll på, brukade han imitera Louis Armstrong, och engelskan som han sjöng ja, det var en i allra högsta grad hemmagjord "Hortlaxengelska". Men kul hade jag.
