Roger Lindqvist

Jag har ofta funderat när man i massmedia heroiserar människor som tar onödigt stora risker. Vad jag menar, är de personer som med risk för sitt eget liv, ständigt testar nya livsfarliga gränser. För att ta ett konkret exempel: Göran Kropp (1966-2002) bergsbestigare, äventyrare av första rang. Som besteg Mount Everest 1996 utan syrgastuber, och när han sedan lyckats, och kommit helskinnad ner, ja, då sätter sig människan på sin cykel och åker hem. En annan kändis inom samma skrå, är äventyraren Ola Skinnarmo f. 1972. Tillsammans med kompisen Göran Kropp, begav sig de två herrarna mot Nordpolen 2000. Kropp avbröt p.g.a. förfrysning, medan Skinnarmo åkte mot det hägrande slutmålet. Redan 1998 var Ola Skinnarmo den 1:e svensk att ta sig till Sydpolen. Vad är det då som driver sådana män och kvinnor att ständigt utmana döden? Ja, jag tror inte att de vet de själva. Häromsistens figurerade en person i ett TV-program, där han berättade att han som äventyrare har ett behov att hävda sig i alla möjliga och omöjliga situationer. För att få svar på sitt beteende, vände han sig till en psykoterapeut för att bringa nån slags klarhet med sitt överdrivna risktagande. Vad han fick för svar - ja, det vet jag inte. Och kanhända det är så, att något riktigt tillfredställande och uttömmande svar får han aldrig.


Göran Kropp hjälte eller dumdristig?


Ola Skinnarmo hjälte eller dumdristig?