Vårtrötthet?
Trött-trött-trött. Har varit ovanligt trött en längre tid. Förut sov jag aldrig mitt på dagen - men nu! Kroppen liksom skriker: "SOVA-SOVA-SOVA. När jag sen har fått min obligatoriska vila, ja, då är allt frid och fröjd. För en liten stund. Sen börjar det om igen. Har följt Elisabeth till doktorn idag. Hon hade tid halv tre. Allt gick bara bra, så vi gick båda leende därifrån. Förut om åren, när vi båda var yngre, tog man det som en självklarhet att allt skulle vara bra. Det där med hälsan ja, det var nåt som skulle fungera, det fanns inga andra alternativ, det skulle bara vara så. Idag tänker man helt annorlunda, ingen självklarhet längre att man skall diagnostiseras som frisk. Ånej! Allt kan hända, det är bara klart och koncist att konstatera faktum. En granne till min mor och tillika f.d arbetskompis åt Elisabeth, dog helt plötsligt i sin bil under valborgsmässohelgen. Hon hade just precis kommit hem, ställt sin bil på parkeringen när nåt hände. Det var mitt i natten, och inte förrän på småtimmarna upptäckte man där hon satt i sin bil. Hon hade då varit död i några timmar. Hon var 61 år.
"Fånga dagen" säger ordspråket. Det är kanske det som är hemligheten med livet, att vi måste fånga nuet, att njuta av stunderna som blir oss serverade - just i detta nu. Vad som händer i morgon, nästa vecka eller nästa år, ja, det spelar väl ingen roll - vi vet ju inte ens om vi finns till då. Tänker på det ibland, speciellt när barnbarnet är på besök. Att leva och ta in den värme och positivitet som strömmar ut. Hon ryckte mig i ena byxbenet, ställde sig upp på lite vingliga ben, sen tittade hon sin farfar rakt in i ögonen, och liksom bad med blicken att få komma upp i min famn. Då finns inget utrymme för hur nästa vecka ska ta sig ut, då lever man just för den där magiska stunden när man håller henne och kramar henne hårt. Det om något kallas för att leva.
"Fånga dagen" säger ordspråket. Det är kanske det som är hemligheten med livet, att vi måste fånga nuet, att njuta av stunderna som blir oss serverade - just i detta nu. Vad som händer i morgon, nästa vecka eller nästa år, ja, det spelar väl ingen roll - vi vet ju inte ens om vi finns till då. Tänker på det ibland, speciellt när barnbarnet är på besök. Att leva och ta in den värme och positivitet som strömmar ut. Hon ryckte mig i ena byxbenet, ställde sig upp på lite vingliga ben, sen tittade hon sin farfar rakt in i ögonen, och liksom bad med blicken att få komma upp i min famn. Då finns inget utrymme för hur nästa vecka ska ta sig ut, då lever man just för den där magiska stunden när man håller henne och kramar henne hårt. Det om något kallas för att leva.
Kommentarer
Trackback
