Roger Lindqvist

-"Hörru du!", sa polaren Per en sen afton i mörka februari, när snön yrde utanför mitt köksfönster."Minns du affärsresan jag gjorde, till vårt östra grannland  för en tid sen?" På hemvägen, i IKEAS förlovade land, Haparanda, där hände det mest otroliga saker."

-"Berätta", sa jag nyfiket.

"-Det är inte klokt, men jag har träffat dem alla. De stora megastjärnorna och affischnamnen."

-"Menar du Ingvar Kamprad och kommunalrådet Bucht?" Replikerade jag snabbt.

-"Nej inte alls. Vad jag menar, är att jag fått förmånen - fråga mig inte hur - att se de stora elefanterna dansa".

-"Nädu. Nu fattar jag ingenting." Sa jag, med en ton av stor och äkta förvåning.

Polaren Per fortsatte sin märkliga historia. Ivrigt gestikulerande med sina händer, och nu med nåt drömmande i sin blick.

-"Tänk att få skåda en verklighet, som egentligen är en ren overklighet. En värld bortom tid och rum, i en främmande atmosfär, kanske som drömmarnas Atlantis. Har du förresten nån gång sett trollkarlen från OZ?"

-"Flera gånger. Det är en underbar och fantasirik film."

-"Om jag sa till dig, att jag faktiskt träffat Judy Garland. Skulle du tro mig?" Sa polaren Per i samma stund som det tändes en ny glimt i hans glittrande ögon. -"Hänger du med, vill du att jag fortsätter, orkar du lyssna?"

-"Jovisst, jag ska försöka" sa jag och satte mig tillrätta med en stor kopp nykokt kaffe i min hand.

-"Det hela började när jag vaknade i min säng på stadshotellet. Det var alldeles mörkt i rummet, förutom ett litet ljus som sipprade ut genom nyckelhålet, på en vit dörr som jag inte lagt märke till tidigare. Jag blev nyfiken, och öppnade, sen vet jag inte vad som riktigt hände.. Rätt som det var så befann jag mig i hotellets festvåning. Klädd i smoking och med Marilyn Monroe i mina armar. Vi dansade som i viktlöst tillstånd, under de väldiga kristallkronorna, till tonerna av tango Jealousy. Som spelades av en finsk tangioorkester."

-"Marilyn, eller Norma Jean som hon presenterade sig som, bar en helröd aftonklänning, med ett gnistrande diamanthalsband  runt sin hals. En gåva från Jack Kennedy, anförtrodde hon mig. - Diamonds are a girls best friend, viskade hon i mitt öra. Flera av de andra paren runt omkring, verkade väldigt bekanta. Plötsligt dansade Fred Astaire och Ginger Rogers fjäderlätt förbi. Cary Grant svävade fram elegant och värdigt med sköna svala Grace Kelly. Och mitt på golvet utförde Gene Kelly ett avancerat sång och dansnummer med sitt paraply. - Singin in the rain - sjöng han glatt, alltmedan Cyd Charisse kastade längtansfulla blickar efter honom."

-"Efter dansens slut bjöd jag Norma Jean på förfriskning i baren. Bartendern Micke Persbrandt serverade oss med van hand. På andra sidan bordet, satt Humphrey Bogart, som med sin whiskyspruckna röst förkunnade för sin omgivning att - Världen ligger alltid tre drinkar efter - Om du nån gång har vägarna förbi Holmby Hills, kan du väl titta in på en martini, sa Bogart, medan en cigarett av märket chesterfield hängde lite nonchalant i ena mungipan."

-"Vid Steinway flygeln, spelade Povel Ramel och Erroll Garner fyrhändigt, Johanssons Boogie Woogie Vals. Robert Wells och Charlie Norman hjälpte till med kompet. Det tisslades och tasslades bland serveringspersonalen, att i lokalen fanns en katt bland hermeliner. Hovmästaren tillkallade hotellets direktör, som gavs en diskret fingervisning mot entrén. Där stod nämligen "Snoddas" Nordgren med keps och bandyklubba och såg sig vilset omkring. Han påtalade för rockvaktmästaren att han missat kvällsbussen hem till Bollnäs. Kunde möjligen någon vänlig själ förbarma sig, undrade han ängsligt. I publiken fanns både Kenny Bräck och Tony Richardsson som gemensamt belutade att ombesörja Snoddas hemtransport."

-"Middagen serverades så småningom, och vid det stora avlånga bordet avnjöts läckerheterna, såsom husets specialité, helstekt renfilé eller oxfilé med pommes chateau. Min bordsdam var ingen mindre än Dolly Parton, för aftonen klädd i en vågad kreation som verkligen framhävde hennes behag. I starkt strålkastarsken stod Frank Sinatra vid sångmikrofonen. Uppbackad av Nelson Riddles orkester, framfördes klassiker som, Ivé got you under my skin - Strangers in the night - och  My Way. Publiken stormtrivdes. Så gjorde också Sinatras maffiavänner, Sam Giancana, Vito Genovese och Santos Trafficante. Direkt ditflugna från Chicago och New York."

-"Det var en brokig och färgstark samling människor jag mötte denna oförglömliga kväll. Allt gick i lugnets tecken utom när Mike Tyson fick ett utbrott vid bardisken." Inne från restaurangen hördes klirret av krossat glas, och ljud av höga röster. På en bänk i den närliggande parken bland doftande blommor, tog Clark Gable och Vivien Leigh ett ömt farväl av varandra. I danssalongen spelades kvällens sista dans, - Moonlight Serenade - med Glenn Millers orkester. En förtrollad kväll som denna fick också sitt slut. Omgiven av lika många stjärnor som på en glittrande klar natthimmel, stod jag på hotellets balkong med sköna Julia Roberts, och såg när John Wayne, James Stewart och Glenn Ford lösgjorde sina fullblod, för att i sakta mak rida sin väg mot den gryende soluppgången."

Polaren Per avslutade sin fantastiska berättelse, genom att titta på mig med en granskande blick.

-"Jaha, det var det", sa han med en lätt suck. Och innan jag visste ordet av reste han sig, och gick bort mot dörren.
-"Men du menar väl inte att det var på allvar?" Sa jag, i ett försök att få en vettig förklaring. Han hejdade sig, vände sig snabbt om och sa: -"Tro vad du vill. Men i drömmen kan allt bli till verklighet. Man måste ge sig hän, liksom släppa taget, att våga kasta sig ut i det okända. Så spred sig ett leende i hans ansikte, samtidigt som han förkunnade: -"Det var i alla fall en magisk kväll, den där kvällen jag dansade tango med Marilyn Monroe på stadshotellet i Haparanda."

Text: ROGER LINDQVIST


-"Det var en magisk kväll, den kväll jag dansade tango med Marilyn
Monroe, på stadshotellet i Haparanda."