Roger Lindqvist

Jag är en gammal Folkets Park, som väl de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag oåtkomligt belägen i en miljö av vildvuxen skog vid ett vatten, långt bort från storstadens jäkt och brus. Idag är det endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma existens. Men det fanns en tid när jag verkligen levde, det var i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu minns mig tillbaks, kan jag åter se de ringlande långa köerna vid biljettluckorna. Förväntansfulla i sin iver längtade alla besökande att få ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den dag jag en gång uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att stå till förfogande i allmänhetens tjänst. Till glädje för gammal såsom för ung.

Den första sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning av sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i sin våning i Paris, och den ekonomiska depression som följde med hans fall. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv, mot alla besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt, och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkindade barn med glass och kortbyxor, och slätkammade finniga ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i sköna sommarhagar vid närbelägna soldränkta vatten.

Kostymklädda herrar i hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin styrketår ur fickljummen plunta. Pojke och flicka i dans på knarrande brädor, till tonerna av "Livet i Finnskogarna", ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt. Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare,kallare som sänkte sig ner över vår del av världen. Där brödrafolken tvangs i träldom och förintelse. Och ond bråd död spreds från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Folkets Park och sjöng: "Min soldat", så inget öga var torrt. Min huvudsakliga plikt från begynnelsen, var att glädja, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad värld, däri fanns min själ, Folkparkens själ.

I brylcremens tidevarv, femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när han vickade på sina höfter och sjöng: "Jailhouse Rock". I min park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis; "Little Gerhard", och sjöng sin: "Buona Sera", till den kvinnliga publikens vilda förtjusning. Jag hade ett gott rykte, som flög vida omkring. Folk vallfärdade från när och fjärran för att tillbringa en sommarkväll i mitt sällskap, men också för att avnjuta den tidens stora publikmagneter. Ganska stolt var jag nog, när jag med min rödmålade  snitsiga entré hälsade alla välkommna, till mitt nöjesrike. I mina idag skamfilade artistloger, har många stjärnor förberett sig inför sina framträdanden. 1947 gästades jag av komikerlegenderna Stan Laurel och Oliver Hardy. D.v.s. "Helan och Halvan". Frank Sinatra äntrade min scen nåt år senare, men hade kärleksproblem med sin Ava Gardner så han ledsnade och stack hem till staterna, hals över huvud.

Sven-Ingvars turnéfordon, rullade vid flera tillfällen in genom mina grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av mina absoluta favoriter, om det nu är nån som undrar. Den brukar jag än idag nynna på, den sitter liksom för alltid fast i mina folkparksväggar. Vissa dagar tycks även en annan melodi göra sig hörd, Anita Lindbloms: "Sånt är livet" som också tycks ha fastnat fast i samma vägg. Det var ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu idag! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scen har stora hål i sitt golv, tänk, annat var det för femtio år sen. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, ja, då gör jag det nu. Men i gråten finns också vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.

Häromdagen hände så en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas lite extra. En mormor och morfar kom i sällskap med sitt barnbarn. Och med sin välfyllda picknickkorg, satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med nåt drömskt i blicken. -"Kan du tänka dig, att det var just precis här, på denna plats som jag och din morfar möttes för allra första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela den kvällen. Och när Leif Kronlunds orkester spelade : "Med dig i mina armar", pussade han mig på kinden." -"Får jag lov min sköna"? sa morfadern och reste sig hastigt upp. Så dansade det åldrande paret fram över den gamla dansbanans knarrande bräder. Alltmedan de båda stämde upp i sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, och med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ystra upptåg.

Trots min stora skröplighet och min förestående snara död, kunde jag inte annat än känna mig både glad och stolt över detta uppiggande besök. Tänk att det var här, på min dansbana, i min park som dessa två en gång möttes, och sedan lovat varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat min park sen begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, samtidigt som en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe mitt i skogsgläntan, med sitt bälgaspel? Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. För ut ur snårskogen kom andra musikanter på rad; Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst, Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid nåt tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument både glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.

Text: ROGER LINDQVIST.


"Morgonvinden tog tag i melodin, och in genom min förfallna park
spreds återigen tonerna av - Livet i Finnskogarna -.
Foto: Roger Lindqvist.