Roger Lindqvist

Solen fortsätter att vara snäll mot oss. Ja, den ler faktiskt med ett stort vitt brett leende. Har ätit middag ute, jag och Bettan. Det gäller nämnligen att passa på. Våra två kattor myser i det varma vädret, och ibland slår de sig ner lite lojt i skuggan. Det syns att de liksom oss, njuter i fulla drag. Även humlorna har gjort sitt intåg i idyllen, även om den som alldeles nyss flög mig förbi, verkade ha uppenbara problem med sin radar. En härlig tid att leva, en härlig tid att få finnas. Så väldigt mycket tacksamhet som fyller mitt inre, när jag får vara med, att få den stora chansen att uppleva med alla sina sinnen. Inte minst vad gäller barnbarnet Norah. Som verkligen är den största av alla skatter. Hela hennes väsen är ett enda stort och kärleksfullt mirakel. Ibland gör sig inte orden rättvisa, hur än målande beskrivningar man än ger sig på. Känslomässigt är det likt en jättelik ocean, som bara växer och växer. Ja, det är en alldeles enastående typ av känsla, som jag nära nog inte kan forma i ord.