Povel Ramel, min grammofon och jag
Radiogrammofonen hette Concerton. Den stod i vårt lilla vardagsrum, året var 1966, och jag skulle snart fylla nio. Ute i den stora världen, det vill säga den som hette USA, satt en gråhårig glasögonprydd gubbe vid namn Lyndon B. Johnson i sitt stora vita hus, och bestämde att det skulle vara krig i ett redan plågat land som hette Vietnam. Varför det skulle vara så, ja, det förstod jag aldrig.
Vid Electrolux-spisen i vårt röda hus med vita knutar, stod min mamma i sin blåprickiga klänning med förkläde och stekspade i sin hand. Det fräste och puttrade i grytor och kastruller, och när matdoften spreds genom huset, kände jag mig som världens mest privilegierade nioåring. På tallriken låg mammas köttbullar och makaroner, men det var inte alla förunnat att äta sig mätt, det hade jag minsann förstått. Genom vår svartvita televisionsapparat hade det rapporterats om en hungersnöd utan motstycke. Jämt när man pratade om hungrande människor, så var det naturligtvis Afrika man åsyftade. Tanken slog mig att jag skulle skicka ett par av morsans köttbullar med makaroner i ett kuvert, adresserat till: "Behövande i landet Biafra." Men vid närmare eftertanke hade det nog blivit kladd av alltihop.
Tur att vi bodde på vår gata, i den lugnaste av världar. Tur att mamma gjorde köttbullar med makaroner, det var ju en garanti för ett lyckligt liv, tyckte jag. På lördagseftermiddagarna lyssnade syrran och hennes kompisar på Klas Burling när han presenterade veckans tio-i-topplista. "Blue Feeling" med popbandet Shanes, spelades flitigt den våren, liksom "Wedding" med Hep Stars. Utländska band såsom Beatles med "Michelle", Bech Boys med "Barbara Ann" och Manfred Mann med "Pretty Flamingo", gav våra egna popstjärnor hård konkurrens om de åtråvärda topp placeringarna.
I tusentals tonårsrum hängde s.k. elefantbilder ur tidningen Bild Journalen på väggarna. Rad på rad fanns dom där. Tages, Elvis, Hounds, Michael Landon och Svenne Hedlund, för att nu nämna några. Pappa jobbade på boardfabriken, och när han någon gång lyckades få tid över, gjorde han som alla andra pappor, skottade snö, klippte gräs (dock inte samtidigt) sågade, eldade, målade, samt följde Storfors AIK:s alla hemmamatcher på Heden i Storfors. Pappa var så idrottsintresserad att när Tre Kronor lyckades göra mål på kanadicker eller ryssar, gav han upp ett jättevrål som gjorde att katten sprang och gömde sig, mamma tappade en glasassiett av ren förskräckelse och fönsterrutorna skallrade.
Varje morgon, förutom lördag och söndag, cyklade jag på min cykel Everton till Sörbyskolan i Hortlax. Jag gick i andra klass, hade en stor glugg mellan mina framtänder, och tyckte att det där med multiplikationstabellen var rena rama grekiskan. Nä, då var det mycket bättre att få ligga på rygg på vardagsrumsgolvet, lyssna på musik från radiogrammofonen och drömma sig bort.
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och jättelika tandglugg (faktiskt större än min egen) Han inbjöd mig på en musikalisk resa, som faktiskt varar än i denna dag. Med sina ordekvilibristiska och musikaliska krumsprång, lekte och busade han på ett sånt stilfullt och helt genialiskt sätt, som jag inte trodde var möjligt. Popbanden i all ära, men i min barndom så var Povel husguden och idolen.
En annan ordvitsare av rang, var Owe Thörnqvist. Owes låtar, inspelade på skivmärket "Metronome", snurrade för fullt hemma på skivtallriken. Som kuriosa kan nämnas, att när Thörnqvist i april 1959 sjöng in en av sina större succéer, "Varmkorvboogie", så fanns tenorsaxofonisten och tillika Piteåbon Allan Lundström med i det välrenommerade band, som för övrigt presenterades med den underfundiga titeln: "Owe och hans friskluftsorkester". De övriga i bandet var bl.a. Egil Johansen trummor, Gunnar Svensson piano, Rune Gustafsson gitarr, Bengt-Arne Wallin och Leppe Sundevall trumpeter samt Ove Lind på klarinett. Med andra ord - inte alls så illa. Om tio-i topplistan tillhörde den lite tuffare musiken, så var Svensktoppen det snällare alternativet. En honungslen radioröst gjorde entré det här året. Ulf "Mr. Svensktoppen" Elfving. På Svensktoppslistan huserade detta år -66, bland andra Hootenanny Singers med "Björkens visa", Östen "Med rösten" Warnerbring sjöng "En sommardröm" och Povel Ramel hade stor framgång med "Ta av dig skorna", uppbackad av eminenta sånggruppen "Gals and Pals."
Så kom sommarlovet, denna älskade tid av frihet. Alldeles intill vårt hus fanns Stenbergs speceriaffär. Där köpte jag och mina kompisar isglass med hallon och apelsinsmak, för en krona styck. Sedan satt vi på den solvarma trappen när solen stod som allra högst på min barndomshimmel. Blev man törstig i solgasset, köptes en flaska av märket "Merry" i samma affär. Därtill också en ask tuttifrutti karameller. Året därpå, 1967, skulle jag fylla tio, börja i tredje klass, bli stora karl´n. Men det är en helt annan historia.
Roger Lindqvist
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen -
utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och en
jättelik tandglugg (faktiskt större än min) Han bjöd mig på en musikalisk
resa, som faktiskt varar än i denna dag.
Vid Electrolux-spisen i vårt röda hus med vita knutar, stod min mamma i sin blåprickiga klänning med förkläde och stekspade i sin hand. Det fräste och puttrade i grytor och kastruller, och när matdoften spreds genom huset, kände jag mig som världens mest privilegierade nioåring. På tallriken låg mammas köttbullar och makaroner, men det var inte alla förunnat att äta sig mätt, det hade jag minsann förstått. Genom vår svartvita televisionsapparat hade det rapporterats om en hungersnöd utan motstycke. Jämt när man pratade om hungrande människor, så var det naturligtvis Afrika man åsyftade. Tanken slog mig att jag skulle skicka ett par av morsans köttbullar med makaroner i ett kuvert, adresserat till: "Behövande i landet Biafra." Men vid närmare eftertanke hade det nog blivit kladd av alltihop.
Tur att vi bodde på vår gata, i den lugnaste av världar. Tur att mamma gjorde köttbullar med makaroner, det var ju en garanti för ett lyckligt liv, tyckte jag. På lördagseftermiddagarna lyssnade syrran och hennes kompisar på Klas Burling när han presenterade veckans tio-i-topplista. "Blue Feeling" med popbandet Shanes, spelades flitigt den våren, liksom "Wedding" med Hep Stars. Utländska band såsom Beatles med "Michelle", Bech Boys med "Barbara Ann" och Manfred Mann med "Pretty Flamingo", gav våra egna popstjärnor hård konkurrens om de åtråvärda topp placeringarna.
I tusentals tonårsrum hängde s.k. elefantbilder ur tidningen Bild Journalen på väggarna. Rad på rad fanns dom där. Tages, Elvis, Hounds, Michael Landon och Svenne Hedlund, för att nu nämna några. Pappa jobbade på boardfabriken, och när han någon gång lyckades få tid över, gjorde han som alla andra pappor, skottade snö, klippte gräs (dock inte samtidigt) sågade, eldade, målade, samt följde Storfors AIK:s alla hemmamatcher på Heden i Storfors. Pappa var så idrottsintresserad att när Tre Kronor lyckades göra mål på kanadicker eller ryssar, gav han upp ett jättevrål som gjorde att katten sprang och gömde sig, mamma tappade en glasassiett av ren förskräckelse och fönsterrutorna skallrade.
Varje morgon, förutom lördag och söndag, cyklade jag på min cykel Everton till Sörbyskolan i Hortlax. Jag gick i andra klass, hade en stor glugg mellan mina framtänder, och tyckte att det där med multiplikationstabellen var rena rama grekiskan. Nä, då var det mycket bättre att få ligga på rygg på vardagsrumsgolvet, lyssna på musik från radiogrammofonen och drömma sig bort.
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och jättelika tandglugg (faktiskt större än min egen) Han inbjöd mig på en musikalisk resa, som faktiskt varar än i denna dag. Med sina ordekvilibristiska och musikaliska krumsprång, lekte och busade han på ett sånt stilfullt och helt genialiskt sätt, som jag inte trodde var möjligt. Popbanden i all ära, men i min barndom så var Povel husguden och idolen.
En annan ordvitsare av rang, var Owe Thörnqvist. Owes låtar, inspelade på skivmärket "Metronome", snurrade för fullt hemma på skivtallriken. Som kuriosa kan nämnas, att när Thörnqvist i april 1959 sjöng in en av sina större succéer, "Varmkorvboogie", så fanns tenorsaxofonisten och tillika Piteåbon Allan Lundström med i det välrenommerade band, som för övrigt presenterades med den underfundiga titeln: "Owe och hans friskluftsorkester". De övriga i bandet var bl.a. Egil Johansen trummor, Gunnar Svensson piano, Rune Gustafsson gitarr, Bengt-Arne Wallin och Leppe Sundevall trumpeter samt Ove Lind på klarinett. Med andra ord - inte alls så illa. Om tio-i topplistan tillhörde den lite tuffare musiken, så var Svensktoppen det snällare alternativet. En honungslen radioröst gjorde entré det här året. Ulf "Mr. Svensktoppen" Elfving. På Svensktoppslistan huserade detta år -66, bland andra Hootenanny Singers med "Björkens visa", Östen "Med rösten" Warnerbring sjöng "En sommardröm" och Povel Ramel hade stor framgång med "Ta av dig skorna", uppbackad av eminenta sånggruppen "Gals and Pals."
Så kom sommarlovet, denna älskade tid av frihet. Alldeles intill vårt hus fanns Stenbergs speceriaffär. Där köpte jag och mina kompisar isglass med hallon och apelsinsmak, för en krona styck. Sedan satt vi på den solvarma trappen när solen stod som allra högst på min barndomshimmel. Blev man törstig i solgasset, köptes en flaska av märket "Merry" i samma affär. Därtill också en ask tuttifrutti karameller. Året därpå, 1967, skulle jag fylla tio, börja i tredje klass, bli stora karl´n. Men det är en helt annan historia.
Roger Lindqvist
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen -
utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och en
jättelik tandglugg (faktiskt större än min) Han bjöd mig på en musikalisk
resa, som faktiskt varar än i denna dag.
Kommentarer
Trackback
