Roger Lindqvist

Texten som följer skrivet i brevform, skrevs aldrig i det verkliga livet. Allt är en produkt av min egen fantasi. Jag har under många år fascinerats av de många emigrantöden, som i en tid för länge sedan sökte sig en bättre och drägligare tillvaro i det nya landet Amerika. Eftersom jag i min egen släkt har anförvanter, som gjorde denna resa "over there" har jag på rätt nära håll, kommit dessa personer, s.a.s "in på livet." Fantasin har satts i rullning vid flera olika tillfällen, och resultatet blev denna text som skrevs sommaren 2007:

"När jag författar dessa rader har jag just anlänt till ett ungkarlshärbärge i Duluth. Ankom för någon dag sedan, är ännu icke i arbete, men hyser goda förhoppningar att få plats i massafabriken. Resan över var stundom orolig, oceanen visade sig från sin värsta sida, och båten for som en liten vante i den hårda vinden. Men jag hade god förtröstan, om att allt skulle gå mig bra. När stormarna så småningom bedarrat, fick alla ombordvarande äntligen ro i sina uppjagade sinnen. Det är märkvärdigt hur liten man känner sig som människa, när naturens element visar sitt raseri. Känns skönt att åter ha fast mark under sina fötter. Sjömansyrket skulle nog icke vara mig lämpligt, det har jag genom denna Atlantresa fått erfara.

Kom i lag med en smålänning som heter Nilsson. Han reser ensam som jag, och är skriven i Jönköpings stad. Han har en flicka därhemma som han är trolovad med. Till våren har han sagt, att de två ska gå till prästen, men först ska Edvin, som han heter, ordna bostad och jobb så att hans flicka kan komma hit över. Själv hoppas jag hitta lämpligt arbete, jag skräms icke för att slita hårt, det vet ni ju kära mor och far. Hoppas hitta mig en bostad här i trakterna, för att känna dräglighet i tillvaron. Om nu så icke blir fallet styr jag måhända kosan mot det soliga Kalifornien, som jag hört så mycket gott om. Där lär de ju plocka apelsiner direkt från träden, låter nästan som en Edens lustgård.

Världen är stor, och avstånden därefter, en väldig ocean skiljer ju oss åt. Visst vore det bra om vi hade en bro över havet, som vi kunde få använda när längtan blir för stor. Men när ni nästa gång ser fullmånen lysa på himlavalvet, tänk då på att samma måne syns här i det nya landet också. Visst känns detta märkligt? Likaså när solen bränner er en sommardag, så värmer den Amerikas innevånare också. Låt detta komma in i edra tankar, så känner vi kanhända en form av gemenskap, fast på avstånd. Det finns så mycket mer att berätta, om alla de människor jag mött under resans gång. Om alla de storslagna intryck som lämnat så många outplånliga spår i mitt norrländska hjärta. Men allt detta, får bli er berättat i ett senare brev.

Var nu kära föräldrar icke oroliga för min del. Jag är ju en sann överlevare, om detta har vi ju samspråkat om en hel del, medan vi ännu voro tillsammans. Förbli i Herrens glädje och rika välsignelse. Guds frid till eder. Hälsa alla släktingar därhemma, önskar en trött men i sinnet glad emigrant. Eder son Olof."

Text: Roger Lindqvist 2007.