Mamma, du får inte dö
Jag har ett mycket tidigt minne i att min mamma hämtas av en ambulans. Den var svart, och hade en lampa på taket. Bakdörrarna öppnas, och min mamma försvinner in i den svarta bilen. Jag vill minnas att jag hade en vit tröja och byxor med hängslen som jag drog och slet i. Efter en stund försvinner både den svarta ambulansen och min mamma. Du får inte dö, mamma. Tankarna kom och gick. Du får inte dö.
Det var inte lätt för en liten kille på ca 6-7 år att förstå helheten av situationen. Jag visste vad döden innebar. Min mormor hade gått bort. Hon var borta för alltid. Jag hann tänka om min mamma också skulle ligga i en sån där brun kista med en massa blommor runtomkring. Det var otäckt. Mycket otäckt.
Det var just där jag började bli rädd för alla ambulanser. Jag brukade teckna rätt mycket. Det kunde vara gubbar, hundar, katter och bilar. Men så småningom började jag teckna ambulanser med en massa lycktor och antenner omkring hela fordonet. En natt vaknade jag av att mamma återigen var sjuk. Jag kunde se att min pappa verkade orolig. Det här hände i vårt stora kök. Min mamma låg på kökssoffan. Pappa gjorde allt i sin makt att försöka förstå det som hände. Jag förstod ingenting annat än att det var något fel.
Det här hände ibland. En annan gång när mamma var sjuk så utspelades samma sak återigen. Jag började hata detta. Jag ville att mamma skulle vara frisk. Det här hände när jag hade börjat i skolan. Det var inte så lätt att kunna hänga med i skolarbetet när min mamma låg hemma och kanske skulle dö. Koncentrationen var som bortblåst. Under en rast beslutade jag mig för att åka hem till min mamma. När lektionen åter började fanns jag inte i lektionssalen. Jag var hemma och ville kontrollera att min mamma inte hade dött. Det hade hon inte. Tack och lov. Men oron var stor.
Det här med ambulanser hade jag väldigt svårt med. Jag frös till is när jag såg och hörde en ambulans under en utryckning. Jag tänkte alltid det värsta. Så kom dagen när jag började på Norrbottens Läns Landsting. Vad fanns där då? Jo, en massa ambulanser. Det dröjde flera år innan jag slutade bry mig. Även om det mesta är borta så väcks det ett visst obehag till liv när jag ser och hör en ambulans under utryckning. Allt har sin förklaring i när jag var 6-7 år och såg min mamma så sjuk att ambulansen kom in på vår infart för att hämta henne. Den minnesbilden kommer för alltid att sitta fasklistrad i mitt huvud.
I vuxen ålder har jag själv blivit hämtad av ambulans. Många gånger. Men då händer något som är en smula konstigt. Då är jag inte rädd. Jag åkte med ambulans med en pågående hjärtinfarkt mot Sunderbyn. Det var både med sirener och blåljus. Jag kände ingen större oro. Men jag har förstått att oron kommer när det gäller andra i familjen. Hustrun har också åkt in med ambulans. Då har det inte känts bra. Men när jag själv har drabbats så har det gått hur bra som helst. Jo, det låter konstigt men egentligen inte.
ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
