Engelskaläraren - Mårten
Klottrandet är en viktig del av mitt liv. Ett vitt tomt ark - och vips är pennan där, och på det tomma arket syns så småningom gubbar av alla de möjliga personligheter. Häromdagen när jag hälsade på hos min mor, så avtecknades denna för mig helt okända man. När jag sedan på lite mer allvar synade hans drag, så var det min gamla engelsklärare från 4:de klass, Mårten Segerstedt som fanns där på det vita arket. Mårten bor numera i den södra landsändan. Och det har som sagt gått en hel del år sedan han försökte lära oss småglin engelska. Och lite har väl i alla fall stannat kvar. När jag mötte mina amerikanska släktingar i början av 90-talet, så var jag nervös för att engelskan inte skulle hålla. Ja, jag drömde mardrömmar inför deras besök. Hade aldrig - sedan skoltiden - pratat engelska. O, hemska tanke, hur skulle det gå? Så jag blev väldigt förvånad, när dagen kom och vi möttes. Under en veckas tid tänkte, talade ja, jag t.o.m. började drömma på engelska. Även om jag vrickade tungan vid åtskilliga tillfällen, så gjorde jag mig ändå förstådd. "Skip" - tremänningen - var lärare i, ja, just det, engelska. Men när orden ibland tröt, använde jag istället händerna till teckenspråk. När dom så åkte hem, kändes min hjärna som om den var upp och nervänd. Under tiden besöket varade, så fick jag även "tolka" och översätta, när vi träffade andra släktingar som inte kunde språket. Ann-Christin, gift med min kusin Rolle, var ett jättestöd när vi träffades. Hon var en klippa på det engelska språket. Så i hennes närvaro kunde jag andas ut. Likaså Henning Erikssons fru Hilka, kunde engelskan som ett rinnande vatten. Henning är min fars kusin.
Så tack ändå snälla Mårten - för att skolengelskan ändå fanns kvar. Det var en glad överraskning, och samtidigt väldigt förvånande.
Ett vitt ark som häromdagen hamnade framför min penna.
Och vips, så framträdde min gamla engelskalärare Mårten.
Han lärde oss engelska i 4:e klass, ett språk som jag fick
användning för i början av 90-talet, vid flera tillfällen, då
jag fick besök av släktingar från Amerika.
Så tack ändå snälla Mårten - för att skolengelskan ändå fanns kvar. Det var en glad överraskning, och samtidigt väldigt förvånande.
Ett vitt ark som häromdagen hamnade framför min penna.
Och vips, så framträdde min gamla engelskalärare Mårten.
Han lärde oss engelska i 4:e klass, ett språk som jag fick
användning för i början av 90-talet, vid flera tillfällen, då
jag fick besök av släktingar från Amerika.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Måste säga att det är intressant när du skriver om Furunäsets sjukhus som några inlägg nedan. Har du någon mer kuriosa liggande på lager så skriv jättegärna om det! =) (det går ju tex mkt sägner runt Furunäsets sjukhus om spökerier och sådant =)) Läser din blogg med stort intresse.
Trackback
