Furunäsets Sjukhus
I femton år hette min arbetsplats Furunäsets Sjukhus. Redan i början av 1980-talet, kom de första antydningarna om att det gamla mentalsjukhuset, med anor från 1890-talet, skulle läggas ner. Det var med andra ord inte sådan vård som skulle bedrivas i ett modernt samhälle, allt enligt de s.k. förståsigpåarna. I närmare tio års tid, fram till sommaren 1991, var jag med om att bl.a. slussa ut patienter till deras respektive hemkommuner. En sådan historia har etsat sig fast i mitt huvud. Från "kolonin" senare omdöpt till "Nybo", hämtade jag en tidig morgon en manlig patient. Jag skulle ombesörja hans överflyttning från sjukhuset, som varit hans hem i nära 40 år, till hans hemstad Kalix. Väl framme så visade patienten ifråga ingen som helst reaktion. Det hade han förresten inte gjort under hela resans gång. När jag lite senare kommit till den avdelning på sjukhuset med patient och diverse bagage, så överlämnade jag alla nödvändiga papper. I och med detta så var mitt ansvar över, och jag kunde åka hem till Piteå. Men jag skall aldrig glömma hans frånvarande blick, och när personalen ställde ett par frågor till mig, om patienten, så hänvisade jag till den avdelning som han kom ifrån. -"Men han har väl inga anhöriga kvar i livet", hörde jag nån ur lasarettspersonalen säga. Om detta visste jag naturligtvis inget, men när jag sedan på hemresan tänkte på denna i mina ögon smått bisarra historia, kunde jag inte annat än att fyllas av vrede.
Den framtid som denna patient gick till mötes, var inget annat än förvaring fram till sin död, i en för honom främmande miljö, i en främmande stad. Låt vara att han en gång föddes där, men "hemma" var för honom avdelningen på Nybo, på Furunäsets sjukhus. Betänk, att detta var bara ett av hundratals andra fall. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det var så speciellt lyckat med denna nedläggning. Frågar man den personal som såg allt detta passera revy, så får man säkert frågan - VARFÖR? Idag finns på våra gator och torg, olyckliga och ensamma människor som är i stort behov av mänsklig kontakt. "Hemma" på Furu, hade man i alla fall hjälp och stöd, och det allra viktigaste, någon som såg till att patienten tog sin välbehövliga medicindos varje dag. Sammanfattningsvis finner jag bara detta ord: SORGLIGT!
Urklipp ur Piteå Tidningen den 28 november 1972.
Den framtid som denna patient gick till mötes, var inget annat än förvaring fram till sin död, i en för honom främmande miljö, i en främmande stad. Låt vara att han en gång föddes där, men "hemma" var för honom avdelningen på Nybo, på Furunäsets sjukhus. Betänk, att detta var bara ett av hundratals andra fall. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det var så speciellt lyckat med denna nedläggning. Frågar man den personal som såg allt detta passera revy, så får man säkert frågan - VARFÖR? Idag finns på våra gator och torg, olyckliga och ensamma människor som är i stort behov av mänsklig kontakt. "Hemma" på Furu, hade man i alla fall hjälp och stöd, och det allra viktigaste, någon som såg till att patienten tog sin välbehövliga medicindos varje dag. Sammanfattningsvis finner jag bara detta ord: SORGLIGT!
Urklipp ur Piteå Tidningen den 28 november 1972.
Kommentarer
Trackback
