Emigranter
Frans och Hulda Wikström vid hemmet i Minneapolis.
Maken Frans var född i Hemmingsmark 1865, hustrun
Hulda föddes i Stensjökullen 1876 och hette Eriksson
som ogift. Hulda var en äldre syster till min farmor
Hanna Lindqvist i Hortlax.
Ett gulnat tidningsurklipp som låg uppe på vinden i det hus
där Frans och Hulda en gång bodde. Texten berättar om
vikten av att bevara sitt modersmål - fastän man bor i ett
fjärran land. Urklippet samt en del andra dokument fick jag
i gåva av mina tremänningar Jerry och "Skip" sommaren -91.
Frans Wikström i yngre dagar. Han åkte redan 1890 över till
USA. Han kom sedan åter, för att hämta fru och barn, och 1904
åkte så hela familjen Wikström över.
Ett urklipp hämtat ur Piteå Tidningen den 10 oktober 2007.
Texten handlar om smeden Frans Wikström vid hans död
1932.
Hulda Wikström vid maken Frans grav 1932. Här syns hon
omgiven av barnen fr.v. Syrena, Elvera och Hugo.
Sommaren 1935 åkte Hulda över gränsen
till Canada. I den lilla orten Dome Creek
bodde hennes kusin Alma f. Vikgren från
Stensjökullen, och hennes make Oscar
Johnson.
Under vistelsen blev Hulda plötsligt sjuk. Detta telegram
skickade Oscar Johnson till Huldas son Hugo Wikström i
Minneapolis.
Ytterligare ett telegram - med dödsbudet att Hulda Wikström
avlidit.
Dödsruna efter Hulda Lovisa Wikström f. Eriksson. På andra
sidan jordklotet - hemma i Huldas barndomsbygd, avlider
systern Wilma Lundqvist endast tre dagar efter sin syster.
Wilma bodde i Storfors och var gift med Georg Lundqvist.
Hon var född 1884 i Stensjökullen, och efterlämnade för-
utom maken Georg, även döttrarna Onny, Dagny, Greta,
Astrid och sonen Odal.
Upplysningar om bl.a. Huldas begravning.
Många år därefter - när släktbanden återknutits - anordnar
jag med hjälp av en kusin denna släktträff, midsommarafton
1991.
-------------------
Vid köksbordet hemma i Hortlax sitter vi alla församlade -
när plötsligt Jerry och Richard "Skip" Nelson börjar minnas
en melodi som de hörde som barn. Och när dom nynnat en
stund fattar vi -"Hälsa dom därhemma, hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen, hälsa lillebror. Om jag hade vingar, flöge
jag med dig........" osv. Inget öga var torrt, när dessa två till
medelåldern komna män, mindes tillbaks den sång som deras
föräldrar en gång sjöng i det nya landet i väst. Och det mest
fantastiska var, att orden var klanderfritt på ren svenska.
Intressant och tänk så många som emigrerade. Många öden värda att minnas och beättas, om deras kamp och mod och samtidigt en sorg att lämna sitt fädernesland för att söka sig bort att finna ett bättre liv. Värt att komma ihåg att idag kommer människor till vårt land av samma skäl och vill också behålla och värna om sina traditioner och sitt språk att föra vidare till sina barn och barnbarn. Vi är så stolta och beundrar våra släktingar som har kunnat bevara svenskan och svensktradition "over there" men vill gärna kritisera de som kommit hit till oss och inte genast anammar vårt sätt att leva och som vill bevara sitt hemspråk. Varifrån vi än kommer är vi ju ändå i grund och botten ganska lika..
Det är sant det du säger. Men vad beträffar mina tremänningar så har dom berättat att deras mor och far sällan talade svenska i hemmet. Svenskan kom fram de gånger när man inte ville att barnen skulle höra vad dom sa.Sen så ville dom att sönerna skulle lära sig det nya språket till fullo, för att bättre flyta in i samhället. Jerry o Skips föräldrar kom från Piteå resp, Blåsmark. Deras mor var endast 4 år första gången som familjen åkte västerut, men hon kunde sin svenska ändå. Hennes son Jerry har faktiskt gått på svenskundervisning hemma i Minnesota på ålderns höst.
