På (tillfälligt) besök i mygglandet
Att det är blåbärstider har hustrun icke missat. Jag hade gärna missat, men är man en snäll äkta man så vet ju hustrun bäst (ibland). Vi gjorde en neddykning i en skog inte alltför långt ifrån oss. Men innan blåbärsarmarna hade börjat med sin uppgift, så kom myggorna och bar oss ända bort till bilen. Chefsmyggan, en viss Mygg-Hilding, tittade mig hotfullt in i ögonen och sa på sitt myggspråk: zzzzzzzzz, zzzz, zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!
Ja, jag fattade ju noll! Men så mycket begrep jag, att vi var inte välkomna i deras skog. Vi slängde in hinkar och alla nödvändiga attiraljer, och åkte därifrån. Till slut så landade vi hos Daniel. Och se, i "vår" gamla skog fanns det både blåbär och vänligt sinnande myggor. Eftersom jag är gammal på gården (sammanlagt 52 år) så kände ju myggen igen mig. Jag sa, vänligt men mycket bestämt att jag inte under några som helst omständigheter, accepterade ett enda stick. Och de stack - iväg!
Jag kavlade upp skjortärmarna, tittade på hustrun och sa: Japp! Så ska dom tas, nu plockar vi!
Roger Lindqvist
.
Här ett släktfoto på "Mygg-Hildings" familj. Det var ju han som körde bort
oss ifrån skogen. Mygg-Hilding ses i bildens mitt, kolla in hans leende...
Lekfarbror på IKEA...
Roger Lindqvist, vid det senaste IKEA-besöket, juli 2010.
Jag minns det än; det senaste besöket vi gjorde i Haparanda på Ingvar Kamprads IKEA. Det var en dag i början av juli som Volvon styrdes mot "the land of IKEA - Haparanda". Jag anade ugglor i mossen redan vid infarten. Jag missade den totalt. Ett bevis på min obalans den här dagen. När vi efter mycket om och men, fått oss en parkering, 4 kilometer från entrén (nu ljuger jag) men det kändes som en evighet innan vi var framme. Det kan liknas med en svår ökenvandring. Med det undantaget, vi såg inte några hägringar i horisonten.
Hustrun hoppade ut ur Volvon med en energi så man kunde bli avundsjuk för mindre. Jag fick order direkt: - Roger, kan du hämta en kundvagn! Med blytunga steg gick jag mot kundvagnsförrådet. Men det var inga kundvagnar i mina ögon, istället tyckte jag mest de liknade stora containers. Jojo, han vet hur en slipsten ska dras, den där Kamprad.
Väl inne i butiken, tja, butik och butik, flyghangar tyckte jag mest det såg ut som. Plötsligt ser jag en massa vita pilar på golvet. Hustrun ser min osäkerhet och meddelar snabbt att "du måste följa de där pilarna, Roger". "Måste och måste, jag har väl en egen vilja, eller hur?" Har han målat pilar på golvet också, den där driftige smålänningen, tänkte jag, innan jag på allvar kastade mig in genom grindarna, som mest påminde mig om Berlinmuren.
Ungefär fem meter in i flyghangaren (IKEA) så började mina stackars fötter att ömma. - Var är restaurangen, frågade jag min hustru. Hon la pannan i de djupaste veck jag någonsin sett, och jag förstod att jag ställt en mycket dum fråga. Istället tog hon kommandot över containern (kundvagnen) och gick med snabba steg längre in i flyghang...IKEA.
Plötsligen fick jag syn på en stol, (eller var det en hägring?). Jag tog fågelvägen dit, och satte mig ned med en stor suck av lättnad. Jag hade knappt andats ut, förrän en massa barn kom springande. Det visade sig att jag satt mig mitt i IKEAS lekland. Efter en stund av svårmod, så tog jag beslutet att gå vidare. Jag tror att barnen trodde att jag var IKEAS lek- och mysfarbror. Såja, då var det problemet löst. Men lika fort som en avlöning tar slut, så dök nästa problem upp: VAR ÄR HUSTRUN?
Jag armbågade mig fram genom Kamprads domäner. Jag blev yrslig i mitt huvud av alla de där vita pilarna som han målat på sitt IKEA-golv. Det enda jag hade i sikte, var att hitta hustrun samt att få mig en portion mos med 14 köttbullar. Både köttbullarna och hustrun lyste med sin frånvaro. Det var då som det dök upp en tanke i mitt värkande huvud; jag ställer mig på strategisk plats, och ropar för allt vad tygen håller: ELISAAAAAAAAAABETH...!!!!!!!!! VAR ÄR DUUUUUUUUUUUU...!!!!!!!!!! JAG HÅLLER PÅ ATT BLI TOOOOOOOOKIG...SNÄLLA KOOOOOOOOOOM...!!!!!!! JAG VILL HA KÖTTBULLAAAAAAAAAAAAR...NUUUUUUUUU...!!!!!!!
Skrikandet slog jag ur hågen. För om jag gjort det, kanske det kommit några vitklädda farbröder och hämtat mig. Precis när livet såg som mest mörkt ut, ser jag något välbekant i IKEAS horisont. Elisabeth! Hon vinkade med ena armen, och bad mig komma. Det kändes i den stunden, som om den 100 mil långa ökenvandringen kommit till vägs ände. Äntligen! Jag var glad som en kvittrande mås...nähä...lärka... och sprang så fort att den gamle Anders Gärderud skulle bleknat av avundsjuka.
Dagen slutade i lycka och försoning. Jag fick mina 14 köttbullar, jag fick mitt mos, jag fick mitt kaffe och jag fick min grymma smarriga jordgubbsbakelse. Slutet gott allting gott! Och det bästa av allt, jag hittade vägen ut genom entrén, ut i friheten.
ROGER LINDQVIST
Två getingmord som förbryllar...
En av de två mordoffer som togs av daga under tisdagen.
foto rogerlindqvist.blogg
Den första anmälningen inkom ca 9.55 nu på förmiddagen. Vittnen hade då sett en man löpa amok, på en balkong med ett okänt vapen i sina händer. Polispatrullen anlände en dryg timme därefter. Man kunde då endast konstatera, att det fanns en död geting på en grön flugsmälla. Klockan 12.55 får polisen in ytterligare en anmälan om ett eventuellt brott. Även här påträffas en död geting, som troligen mött döden på samma sätt som föregående offer. Polisen börjar nu arbeta efter hypotesen: "geting-seriemördare". Polisens kriminaltekniker jobbar fnv på båda platserna. Den presstalesman som rogerlindqvist.blogg har pratat med, säger att man kommer att ha en presskonferens ca 19.30 i kväll.
Kommissarie Rutger Lindh, som jobbar vid avdelningen för döda
flygfän, befinner sig för tillfället på semester. Men enligt de
källor som rogerlindqvist.blogg har tagit del utav, så kommer den
mycket erfarne Rutger Lindh att inkallas för att bringa klarhet i
denna minst sagt förbryllande situation som nu uppstått.
(Arkivbild).
(Arkivbild).
Ett besök på pastorsexpeditionen
Idag när jag och hustrun tog oss en promenad, rullade den här lilla historien upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om varifrån den kom, kanhända direkt ur fantasins stora djupa källa.
- God dag, är detta möjligtvis byns Pastorsexpedition?
- Jo, det stämmer!
- Är möjligen pastorn eller pastorskan anträffbar?
- Tyvärr inte. Pastorskan är strängt upptagen med pastoratet.
- Säg mig, när har pastorskan pastorerat klart för dagen?
- Det är svårt att säga. Vi har ett stort pastorat, lika stort som tre fotbollsplaner, så det tar tid.
- Spelar pastorskan fotboll?
- Givetvis inte. Nu har ni nog missuppfattat min förklaring.
- Pastorn då, är han ledig?
- Pastorn är tyvärr inte längre i tjänst. Det blev en könskvotering om pastorsjobbet, och i dessa tider så ska det ju vara varannan. Om ni förstår det jag menar.
- Men vart tog Pastorn vägen? Åt vilket håll har han pastoriserat sig?
- Han gick en omskolningskurs på ABF, och jobbar nu som svetsare i Karungi.
- Ja, då får jag väl lov att tacka så mycket för mig. Men när kan det finnas tid för ett sammanträffande?
- Kom till högmässan på söndag, så kanske ni hinner få ett ord med Pastorskan.
- Adjö!
- Adjö!
Roger Lindqvist.
Annat var det på Erlanders tid
Landsfadern Tage Erlander.
Det fanns en tid då vi levde i ett något annorlunda Sverige. Våldet i vardagen hade ännu inte eskalerat, människor som du och jag, kände oss trygga, i det ombonade samhälle vi alla levde i. Man kunde fortfarande lämna sin dörr olåst, man kunde gå hem i sena mörka nätter utan att känna sig nämnvärt uppjagad och rädd för eventuella gärningsmän. Ordet Sörgårdsidyll ligger nära till hands att använda i sammanhanget. Vi visste knappt vad ord som rasism betydde, även om man ibland fick en inblick via TV:n hur illa det var ställt med de färgade i USA.
Men hemma i ankdammen Svedala, härskade ännu lugnet. Mamma bakade, stod vid spisen, städade och sydde. Pappa högg ved, eldade, skottade snö och jobbade på fabriken. Och ingen tyckte att det var konstigt. Pojkarna lekte med modelljärnvägar och bilar. Flickorna pysslade om sina älsklingsdockor. Och ingen pekade finger och ropade: FEL!
Unga moppeburna finniga killar, just komna i målbrottet, visslade högt när flickorna med sina rödmålade munnar passerade förbi på stadens raggarstråk. Ingen tänkte tanken att det var "sexistiskt" och olämpligt. Över hormonerna kan inget politiskt parti lägga band. Men det kanske kommer så småningom, heller hur MP och FI?
Det var de vita medelålders männen, så även kvinnorna, som byggde den välfärdsstat som hette Sverige. Som i och med detta blev berömt över hela världen. Då fanns ingen Åsa Romsson som argt pekade finger och hävde ur sig rasistiska tillmälen mot vita män. Hade hon gjort det, ja, då hade hon blivit idiotförklarad på stört. Vi kände istället tacksamhet och djup vördnad över alla som gått före. Inte att vi tittade snett på våra anfäder som med stor möda, svett och tårar byggt vårt fina land med sina valkiga stora arbetarnävar.
Att gå i ett nazistiskt demonstrationståg var helt otänkbart. Ja, för att inte säga helt omöjligt. Minnena från krigets fasor fanns ännu kvar i färskt minne hos de flesta i befolkningen. Nazismen stod för det onda, vilket det gör än i denna dag som råder.
Negerbollar, pepparkakor, kyrkbesök, examensavslutning, psalmsång, predikan, var en helt naturlig sak. Ingen kunde heller där komma på den förskräckliga idén, att det skulle finnas något ont i detta. Det var liksom inympat i hjärnbarken. Det utgjorde en stor och viktig del av vårt svenska kulturarv. Ett arv från våra förfäder, som skänkte tröst och trygghet för så många. Ingen skämdes, ingen tog illa vid sig. Det var precis så det skulle vara i vårt Sverige.
Det här var en liten del av en stor helhet. En liten berättelse, kommen ur mitt hjärta, om ett av världens mest välmående länder, dit utländska delegationer reste för att på nära håll studera "det svenska undret".
Ett land som inte längre existerar. Utan endast till namnet.
Roger Lindqvist.
----------------------------------------------------
Bild: www.svd.se.
Det är här som jag hör hemma...
Mammas gata i dag den 3 oktober 2014.
Det var här som det hände!
Det var på exakt den här platsen som jag nötte mina första barnaskor.
Det var den här platsen som en gång såg mig födas och växa upp.
Det var på den här platsen som skänkte mig trygghet, hoppfullhet och framtidstro.
Det var den här speciella platsen som var min trygga vrå i livet.
Det här var den platsen som jag alltid återvände till.
Det här är här som jag hör hemma.
Foto: Roger Lindqvist.
I bland så stannar tiden liksom upp...
En gång lekte vi tillsammans jag och alla mina barndomskamrater,
de som fanns runt om i vårt hemmakvarter.
Så går dagar, veckor och år. Och medan åldern så småningom tar ut sin rätt, på mitt sätt att tänka och vara så kommer barndomsminnena allt närmare, och sätter sin rot längre och längre in i hjärtat.
I dag mötte jag en av mina barndomkamrater, Agnetha. När hon då berättar att hennes son med familj bor granne med en av mina söner, tror jag först att jag inte hör rätt. För det visste jag inte. Så berättar hon vidare att hennes barnbarn leker med mitt barnbarn. Då smälter jag en aning. Det är då som tiden stannar upp, tar en liten paus mitt i vardagen. - Vi hade så kul, Agnetha, säger jag innan vi skiljs åt. Och när jag sätter mig i bilen kommer tankarna. Jag undrar om hon minns den där hårda kramen hon fick, mitt på Hortlaxvägen, när jag blev livrädd för det där flygplanet som lät så högt. Undrar om hon även minns att hon somnade på våran bro, när hon väntade på mig, medan jag åt min middag inne i vårt kök? Undrar vad våra respektive barnbarn säger om 50 år? Jag tror jag vet: - Vi hade ju så kul!
Allting går igen.
O, du ljuvliga vinter snart är du här...
Tänk att vakna upp en ljuvlig snörik ny morgon,
och få känna den där närheten av en massiv hjärtinfarkt...
...den gamla lyktan av årsmodell -70 fick sig en ny vinterlook
den här underbara vita morgonen...
Men så kom räddningen, i sonen Andreas gestalt...
...bort, bort sommaren är alltför kort...
...om ni nu gick på det där att jag gillar vintern...så hade ni FEL...
...vår och sommar är min tid. Icke en årstid där skidor är på ständig glid.
När solen står högt på en himmel så blå, sitter jag i skuggan
med min kaffekopp och njuter, så det så...
Vinterfotograf: Roger Lindqvist den 2 februari 2010.
OBS! Varning för mig...!
Varning för mig!
Se upp ni alla därute. På bilden ser ni en medelålders heterosexuell man som bara ställer till besvär för hela mänskligheten. För ni vet väl att...
¤ Bensinransoneringen 1973 berodde på, ja just det: MIG!
¤ Norrmalmstorgsrånet i Stockholm 1973 berodde också på MIG!
¤ ABBA:s 4:e plats i melodifestivalen 1973 är mitt FEL!
¤ Explosionen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975: MITT FEL!
¤ Socialdemokraternas valförlust 1976, samma där: Jag gjorde FEL!
¤ Sopberget som bara växte och växte: FEL av MIG!
¤ Tre Kronors plattmatch mot Polen i VM 1971: Absolut - mitt FEL!
¤ Skövlingen av regnskogarna, rätt gissat: Rogers FEL!
¤ Skilsmässan mellan Bosse Högberg och Anita Lindblom: Mitt FEL!
¤ Revan på Christer Lindarws klänning: Oj, oj, jag mår illa: Men mitt FEL!
¤ Edvin "Buzz" Aldin blev INTE 1:e man på månen 1969: Mitt FEL!
¤ Sexdagars kriget 1967: Jo, jag gjorde bort mig: Mitt FEL!
¤ Låtarna som aldrig kom upp på Svensktoppen: Rogers FEL!
¤ De utrotningshotade djurarterna: Mitt FEL! (naturligtvis).
¤ World Trade Center katastrofen 2001: Roger gjorde fel!
¤ Att Piteå-Tidningen blev tabloid: Rogers FEL!
¤ Alla kalkonfilmer 1930-2014: Mitt FEL!
¤ Reinfeldts skallighet: Jodå, mitt FEL!
¤ Alla världens nu levande fanatikers korståg: Mitt FEL!
¤ Att jag blev den jag blev: INTE mitt FEL!
Sanningsbärare
Det finns i vår värld s k "sanningsbärare" som i tid och otid dyker upp som gubben ur lådan för att leverera sina påstådda 100 procentiga sanningar.
Skrapar man på dem, revideras sanningarnas innehåll till knappt hälften, och i bland till just ingenting. Kvar står lyssnaren/mottagaren med en extra lång näsa, samt en haka som med buller och bång ramlat ned på marken.
Roger Lindqvist.
På bilkyrkogården
Barndomen bjöd på många spännande äventyrligheter. Ett av dem bästa var de besök vi gjorde på de två bilkyrkogårdar som fanns i byn. Där låg de alla på hög, Volvo PV, Opel Rekord, Opel Kapitän, DKW, Anglia, Volkswagen, Saab, Cortina, Amazon m. fl. märken. Skruvmejseln fanns med. Vi skruvade loss både rattar, blinkers, navkapslar, radioantenner m.m. Det var ingen hejd på alla fynd man fann. En dag kom jag hem på ett strålande humör. På pakethållaren hade jag klämt fast sakerna. I min ena hand höll jag i en ratt. Då min far fick syn på sin son, så luftade han genast sina åsikter om sin sons "hittegods": - Vo kåm dö häjm vä, Roger. Hä djär ju bara skräpe! (Vad kommer du hem med, Roger. Det är ju bara skräp). Naturligtvis så höll jag inte alls med. I mina ögon var det ovärderliga fynd som gjorts. Men som sagt, om detta kunde inte pappa hålla med.
Dagen jag aldrig glömmer: tisdagen den 11 september 2001
Den 11 september 2001 kom jag som vanligt hem från jobbet på Öjeby sjukhem. Klockan var väl omkring strax efter fyra när jag svängde in på infarten med min vinröda Volvo 740. Ute på gräsmattan stod Daniel och mekade med sin nyinköpta moppe. Inne i köket höll Elisabeth som bäst på med den förestående middagen. Robert, den andre sonen som också befann sig hemmavid, berättade att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Första tanken var att det hela rörde sig om en tragisk olyckshändelse. Men när jag knappat fram text-TV:n, började jag förstå den obehagliga vidden av det som hänt. Den kvällen satt jag som fastklistrad vid TV-apparaten. Morgonen därpå när jag kom till jobbet, så var det naturligtvis terrorattacken som vi mest kom att samtala om. Vi var nog många som då började inställa oss på att ett krig var på tapeten. Tisdagen den 11 september 2001 - är dagen som jag aldrig glömmer.
Det blev många tidningar som inhandlades den efterföljande dagen...
...detta är några av dem...
...som berättar i ord och bild om det hemska...
LASSES
1972/73 spelade jag under en kort period med Lasses orkester från Piteå.
Den blev så pass kort att jag aldrig fastnade på bild.
Fr. v. bröderna Stig och Lars-Erik Wikström, som jag spelade
tillsammans med. De två övriga, basisten Janne Höglund (blond)
och trummisen Ulf Sandberg kom med senare. Tyvärr så avled
Stig Wikström för några månader sedan. Stig spelade dragspel,
Lasse spelade gitarr och sjöng.
En bild som togs i Logen Långträsk, som jag kan tänkas vara fotograf till?
Jag vill minnas att vi spelade i Storstugan och Lasses i logen. Jag blev
ombedd att ta ett foto av grabbarna. År ca 1974-75.
Världen av igår - världen av i dag...
Värmlänningen Tage Erlander, världens längste statsminister
och landsfader.
Som uppväxt i ett socialdemokratiskt tidevarv, under det bedårande 1960-talet, med en landsfader vid namn Tage Erlander, tänker jag i dag tillbaka på en barndomstid av fullständig trygghet. Min far jobbade på Wallboardfabriken inne i stan medan min mor var hemmafru. Lediga helgdagar tog min far på sig sin vita skjorta med tillhörande slips, liksom för att markera, både för sig själv och andra, sin ledighet. Lördagskvällarna samlades vi i vårt stora kök, för att tillsammans med släkt och vänner, umgås, dricka det obligatoriska kaffet och titta på Hylands hörna i svartvitt.
Jag tillhörde en högst "vanlig" familj precis som miljoner andra i vårt avlånga land. Min syrra lyssnade på Siw Malmkvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl eller Anna-Lena Löfgren, medan hon "ruggade" sitt hår framför sin spegel med vit ram som hängde ovanför den vita byrån i hennes rum. Hon gjorde sig fin och tilltalande i väntan på att hennes kille skulle komma inbrummande, på vår grusbelagda infart med sin Opel.
Det var en tid av mycken trygghet och framtidstro i mitt unga liv. I folkhemmet kom artister som Hasseåtage, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Z. och Sven-Ingvars på besök via vår svarta transistor som stod i givakt och skvalade dagarna i ända.
Trots en borgerlig uppväxt, med mycket fina adliga
anor, "konverterade" Olof Palme till socialdemokratin.
Hans mördare springer fortfarande fri någonstans därute.
En stor skam för hela vårt land.
I dag 2014 i en mycket instabil sorts värld, ger jag mig hän åt en lite nördig sak som i folkmun kallas för nostalgi. En slags diagnos på alla dem som vill glömma allt det dystra som finns runt omkring. Ingen tituleras längre som landsfader, ty den eller de som sitter på maktens högsta höjder, uppfyller nämligen icke de kriterier som är A och O för denna titel. De nya Moderaterna har i dag självutnämnt sig som "det nya arbetarpartiet". Om min far levat skulle hans blodtryck nått oanade höjder om han hört detta.
Hasseåtage - folkhemmets egna glädjespridare.
Olof Palme, död sedan den 28 februari 1986 och vars mördare än i denna dag springer fritt på våra gator och torg, och som en lam polismakt inte lyckats få bakom lås och bom. Ett hån mot hela svenska folket. I dag utgör mord och bestialiska onda gärningar, en slags vardagsmat för vår befolkning. Ingen bryr sig nämnvärt längre. Annat var det förr. Sommaren 1966 när Clark Olofsson och kumpanen Gunnar Norgren härjade runt i landet, blev duon till en sorts sensation över tjuveri och meningslöst våld. TV sände extra och tidningarnas löpsedlar fylldes med den största svärta som fanns.
I dag 2014 skrattar och fnyser alla de ligister åt en sådan "söndags-historia", detta medan de fortsätter att sparka sina oskyldiga offer sönder och samman. Efter avslutad gärning visar de finger åt förbipasserande, och springer i väg hånleende in i sina mörka gränder. Där de bor ungefär som råttorna gör. I min värld har jag döpt dessa våldsverkare till: "vardagspsykopater", heller varför inte: "legitimerade mördare". Gammal som ung går inte längre säkra ute i vårt en gång så trygga och öppna samhälle. Och i riksdagen har våra folkvalda slagit sina kloka huvuden i ihop i en slags "brainstorm", och beslutat att vi numera FÅR sjunga Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Tack för det! Utanför vårt lands gränser hopar sig mörka moln. I ett sådant läge skulle det ha varit otroligt befriande att återigen få hålla en landsfader i handen.
Monica Z. och Povel Ramel, två mycket stora underhållare i
vårt svenska folkhem när det begav sig.
--------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Sakletaren Lindqvist
Pippi Långstrump var och är en sakletare. Det är åtminstone vad hennes "mamma" Astrid Lindgren skrivit om. Jag är också en sakletare. Och det har börjat komma så pass till allmänhetens kännedom, att jag ibland får gåvor i form av både tidskrifter och böcker. Igår fick jag en stor kartong med böcker och tidningar av äldre datum. Och mer är på väg. Tack Catherine för att du engagerar dig! Denna superklipska dam, som kan så mycket. Jag är imponerad av din konstnärliga kunskap på så många områden. Fortsätt så, snälla du - med att vara just DU!
Och se, i den stora högen av spännande saker låg denna bok om Ernst Rolf
utgiven 1933. Ett minnesalbum som kom till efter hans bortgång, skriven av
hans vänner, bl. a. Edvard Persson, Torsten Tegnér, Fridolf Ruhdin, Torsten
Tegnér, Karl Gerhard, Katie Rolfsen och många fler i den stora vänskaran.
"Hitler och hans soldater"
Historia ligger mig varmt om hjärtat. Och har så länge jag minns varit ett stort intresse. Redan i 11-12-årsåldern skrev jag ner mina funderingar, om det som just då sysselsatte mina tankar. "Hitler och hans soldater", är en rubrik som jag använde till en historia, som jag hittade häromsistens i en kartong uppe på vinden. Den skrevs antagligen 1968-69. Film, musik och historia var tre för mig viktiga ämnen den här tiden. Och är så fortfarande. Det visades sk "Skol-TV" när jag gick i skolan. I bland när jag var sjuk och satt hemma, knäppte jag på TV:n för att se om det fanns några intressanta saker. På förmiddgarna vid 9-10-tiden sändes programmen. Och jag satt i andäktig tystnad och tog in. Det handlade rätt mycket om 1:a och 2:a världskrigen. Men även om filmkunskap, i bland presenterade av Leif Furhammar, filmvetare, filmkritiker och författare. I bland sågs Manne Stenbeck i rutan, dåvarande programdirektör på TV1 samt fil. lic. i litteraturhistoria. Stenbeck gick bort 1979 drygt 40 år gammal. Furhammar lever än i dag.
I skolan fick jag nog aldrig visa vad jag egentligen hade för slags kapacitet. Det fanns mycket därinne som jag så gärna ville, men det fanns andra som såg mig över huvudet. Och som propsade på att vara bäst. Det enda raka var att i bland göra sig osynlig. Det blev mindre tjafs på det sättet. Det fanns nån som blev lärarens gunstling. Det fick jag själv aldrig erfara. Men jag är definitivt inte bitter för det. Sån´t är livet!
Rubriken till en historia jag skrev 1968-69.
Slutklämmen blev ett klart avståndstagande av det förhatliga hakkorset.
Sunt förnuft!
I dag går debattens vågor höga om allehanda ting. De olika inriktningarna står som spön i backen. Man slåss om att dunka den ena åsikten efter den andra i varandras huvuden. Tänk förut, inrättades ens liv efter det sunda förnuftet. Och det kom man långt med på livsvägen.
Året 2014 slåss man efter att få kalla sig feminist. I forna Sovjetunionen slogs man för att få kalla sig kommunist. Undar hur den yngre generationen tänker på oss, den dagen då vi är borta? Kommer de att le åt våra ibland förhastade slutsatser? Garva åt våra tillkorta-kommanden? Vad betyder ordet feminist om 100 år? Ibland känns det som om man MÅSTE tycka som alla andra. Annars får man ställa sig i skamvrån. För mig personligen, så inrättar jag mig än i dag efter det sunda förnuftet!
Roger Lindqvist.
I slagverkshuset 2009.
I dag dammade jag och Robert av några videoband. På ett av dem,
syntes den här mannen. "Slagverksmannen".
Dagboksblad/1972
Måndag den 18 december 1972.
Har just precis kommit hem från skolan. Har käkat korv, potatis och ägg. Mycket gott! Sitter fnv i mitt rum och lyssnar på radion. Det är hockeymatch mellan Tre Kronor och Tjeckoslovakien. Ställningen är 2-2 en bit in på tredje och sista perioden. Klockan är kvart över fyra. Nära att Tre Kronor skulle fått in sitt 3:e mål.
Farsan har eftermiddag idag. Mamma har varit inne i mitt rum fram och tillbaka. Hon håller på att förbereda julen. Och här sitter jag med en julmust och lyssnar spänt på ishockeyn.
Klockan har nu hunnit bli kvart i åtta på måndagskvällen. Morsan, syrran och morfar sitter därnere och tittar på TV. Syster har varit hos tandläkaren idag. Hon har en tand som hon haft besvär med en tid. Slutresultatet i ishockeyn blev 2-2. Det ser mao ljust ut för kronorna.
På gympan idag så har vi spelat ishockey. Jag stod i målet. Jag var hem och hämtade mina benskydd och ansiktsmask. Då var pappa hemma, han hade nämligen skjutsat mamma och Gerd till Degeränget, hos Ingrid. Såg film idag på NO-lektionen. I morgon ska vi ha fika med oss till skolan, och då ska vi få fika på morgonsamlingen. Det blir skoj, tycker jag.
Roger.
Dagboksblad/1973
Lördag förmiddag den 31.3 1973
När man läst igenom några sidor av denna "dagbok" så förstår man inte mycket av det. Det liknar mest något emellan arabiska och kinesiska. Skall försöka bättra mej i det avseendet. Det gäller alltså mina bokstäver, hur jag skriver. Idag så reser Tre Kronor till Moskva för att spela "ur"-dålig ishockey, som dom jämt gör. Visserligen så vann dom över Sovjet och Västtyskland med sammanlagt 16-6 (i båda matcherna) klart att 10 mål talar ju för sej själv men vem kommer inte ihåg Tre Kronors alla plattmatcher. T. ex. mot Västtyskland i VM 1971 där man fick stryk med 2-1, skamligt. Då är det inte roligt att vara svensk.
Vi skall kanske få en färg-TV nere i vårat uppehållsrum, i skolan. Alla matcher (nästan) sänds ju kl. 2 på dagen. Så det är ju bra isåfall om dom hyr en TV, för våran skull.
"På med hjälmen" Hej då, Roger (kl. 11.00 precis).
Tord Lundström en av VM-spelarna i Moskva 1973.
