Världen av igår - världen av i dag...
Värmlänningen Tage Erlander, världens längste statsminister
och landsfader.
Som uppväxt i ett socialdemokratiskt tidevarv, under det bedårande 1960-talet, med en landsfader vid namn Tage Erlander, tänker jag i dag tillbaka på en barndomstid av fullständig trygghet. Min far jobbade på Wallboardfabriken inne i stan medan min mor var hemmafru. Lediga helgdagar tog min far på sig sin vita skjorta med tillhörande slips, liksom för att markera, både för sig själv och andra, sin ledighet. Lördagskvällarna samlades vi i vårt stora kök, för att tillsammans med släkt och vänner, umgås, dricka det obligatoriska kaffet och titta på Hylands hörna i svartvitt.
Jag tillhörde en högst "vanlig" familj precis som miljoner andra i vårt avlånga land. Min syrra lyssnade på Siw Malmkvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl eller Anna-Lena Löfgren, medan hon "ruggade" sitt hår framför sin spegel med vit ram som hängde ovanför den vita byrån i hennes rum. Hon gjorde sig fin och tilltalande i väntan på att hennes kille skulle komma inbrummande, på vår grusbelagda infart med sin Opel.
Det var en tid av mycken trygghet och framtidstro i mitt unga liv. I folkhemmet kom artister som Hasseåtage, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Z. och Sven-Ingvars på besök via vår svarta transistor som stod i givakt och skvalade dagarna i ända.
Trots en borgerlig uppväxt, med mycket fina adliga
anor, "konverterade" Olof Palme till socialdemokratin.
Hans mördare springer fortfarande fri någonstans därute.
En stor skam för hela vårt land.
I dag 2014 i en mycket instabil sorts värld, ger jag mig hän åt en lite nördig sak som i folkmun kallas för nostalgi. En slags diagnos på alla dem som vill glömma allt det dystra som finns runt omkring. Ingen tituleras längre som landsfader, ty den eller de som sitter på maktens högsta höjder, uppfyller nämligen icke de kriterier som är A och O för denna titel. De nya Moderaterna har i dag självutnämnt sig som "det nya arbetarpartiet". Om min far levat skulle hans blodtryck nått oanade höjder om han hört detta.
Hasseåtage - folkhemmets egna glädjespridare.
Olof Palme, död sedan den 28 februari 1986 och vars mördare än i denna dag springer fritt på våra gator och torg, och som en lam polismakt inte lyckats få bakom lås och bom. Ett hån mot hela svenska folket. I dag utgör mord och bestialiska onda gärningar, en slags vardagsmat för vår befolkning. Ingen bryr sig nämnvärt längre. Annat var det förr. Sommaren 1966 när Clark Olofsson och kumpanen Gunnar Norgren härjade runt i landet, blev duon till en sorts sensation över tjuveri och meningslöst våld. TV sände extra och tidningarnas löpsedlar fylldes med den största svärta som fanns.
I dag 2014 skrattar och fnyser alla de ligister åt en sådan "söndags-historia", detta medan de fortsätter att sparka sina oskyldiga offer sönder och samman. Efter avslutad gärning visar de finger åt förbipasserande, och springer i väg hånleende in i sina mörka gränder. Där de bor ungefär som råttorna gör. I min värld har jag döpt dessa våldsverkare till: "vardagspsykopater", heller varför inte: "legitimerade mördare". Gammal som ung går inte längre säkra ute i vårt en gång så trygga och öppna samhälle. Och i riksdagen har våra folkvalda slagit sina kloka huvuden i ihop i en slags "brainstorm", och beslutat att vi numera FÅR sjunga Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Tack för det! Utanför vårt lands gränser hopar sig mörka moln. I ett sådant läge skulle det ha varit otroligt befriande att återigen få hålla en landsfader i handen.
Monica Z. och Povel Ramel, två mycket stora underhållare i
vårt svenska folkhem när det begav sig.
--------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
