Roger Lindqvist

 

Jag minns det än; det senaste besöket vi gjorde i Haparanda på Ingvar Kamprads IKEA. Det var en dag i början av juli som Volvon styrdes mot "the land of IKEA - Haparanda". Jag anade ugglor i mossen redan vid infarten. Jag missade den totalt. Ett bevis på min obalans den här dagen. När vi efter mycket om och men, fått oss en parkering, 4 kilometer från entrén (nu ljuger jag) men det kändes som en evighet innan vi var framme. Det kan liknas med en svår ökenvandring. Med det undantaget, vi såg inte några hägringar i horisonten.

 

Hustrun hoppade ut ur Volvon med en energi så man kunde bli avundsjuk för mindre. Jag fick order direkt: - Roger, kan du hämta en kundvagn! Med blytunga steg gick jag mot kundvagnsförrådet. Men det var inga kundvagnar i mina ögon, istället tyckte jag mest de liknade stora containers. Jojo, han vet hur en slipsten ska dras, den där Kamprad.

 

Väl inne  i butiken, tja, butik och butik, flyghangar tyckte jag mest det såg ut som. Plötsligt ser jag en massa vita pilar på golvet. Hustrun ser min osäkerhet och meddelar snabbt att "du måste följa de där pilarna, Roger". "Måste och måste, jag har väl en egen vilja, eller hur?" Har han målat pilar på golvet också, den där driftige smålänningen, tänkte jag, innan jag på allvar kastade mig in genom grindarna, som mest påminde mig om Berlinmuren.

 

Ungefär fem meter in i flyghangaren (IKEA) så började mina stackars fötter att ömma. - Var är restaurangen, frågade jag min hustru. Hon la pannan i de djupaste veck jag någonsin sett, och jag förstod att jag ställt en mycket dum fråga. Istället tog hon kommandot över containern (kundvagnen) och gick med snabba steg längre in i flyghang...IKEA.

 

Plötsligen fick jag syn på en stol, (eller var det en hägring?). Jag tog fågelvägen dit, och satte mig ned med en stor suck av lättnad. Jag hade knappt andats ut, förrän en massa barn kom springande. Det visade sig att jag satt mig mitt i IKEAS lekland. Efter en stund av svårmod, så tog jag beslutet att gå vidare. Jag tror att barnen trodde att jag var IKEAS lek- och mysfarbror. Såja, då var det problemet löst. Men lika fort som en avlöning tar slut, så dök nästa problem upp: VAR ÄR HUSTRUN?

 

Jag armbågade mig fram genom Kamprads domäner. Jag blev yrslig i mitt huvud av alla de där vita pilarna som han målat på sitt IKEA-golv. Det enda jag hade i sikte, var att hitta hustrun samt att få mig en portion mos med 14 köttbullar. Både köttbullarna och hustrun lyste med sin frånvaro. Det var då som det dök upp en tanke i mitt värkande huvud; jag ställer mig på strategisk plats, och ropar för allt vad tygen håller: ELISAAAAAAAAAABETH...!!!!!!!!! VAR ÄR DUUUUUUUUUUUU...!!!!!!!!!! JAG HÅLLER PÅ ATT BLI TOOOOOOOOKIG...SNÄLLA KOOOOOOOOOOM...!!!!!!! JAG VILL HA KÖTTBULLAAAAAAAAAAAAR...NUUUUUUUUU...!!!!!!! 

 

Skrikandet slog jag ur hågen. För om jag gjort det, kanske det kommit några vitklädda farbröder och hämtat mig. Precis när livet såg som mest mörkt ut, ser jag något välbekant i IKEAS  horisont. Elisabeth! Hon vinkade med ena armen, och bad mig komma. Det kändes i den stunden, som om den 100 mil långa ökenvandringen kommit till vägs ände. Äntligen! Jag var glad som en kvittrande mås...nähä...lärka... och sprang så fort att den gamle Anders Gärderud skulle bleknat av avundsjuka.

 

Dagen slutade i lycka och försoning. Jag fick mina 14 köttbullar, jag fick mitt mos, jag fick mitt kaffe och jag fick min grymma smarriga jordgubbsbakelse. Slutet gott allting gott! Och det bästa av allt, jag hittade vägen ut genom entrén, ut i friheten.

 

ROGER LINDQVIST