Roger Lindqvist

 

Det fanns en tid då vi levde i ett något annorlunda Sverige. Våldet i vardagen hade ännu inte eskalerat, människor som du och jag, kände oss trygga, i det ombonade samhälle vi alla levde i. Man kunde fortfarande lämna sin dörr olåst, man kunde gå hem i sena mörka nätter utan att känna sig nämnvärt uppjagad och rädd för eventuella gärningsmän. Ordet Sörgårdsidyll ligger nära till hands att använda i sammanhanget. Vi visste knappt vad ord som rasism betydde, även om man ibland fick en inblick via TV:n hur illa det var ställt med de färgade i USA.

 

Men hemma i ankdammen Svedala, härskade ännu lugnet. Mamma bakade, stod vid spisen, städade och sydde. Pappa högg ved, eldade, skottade snö och jobbade på fabriken. Och ingen tyckte att det var konstigt. Pojkarna lekte med modelljärnvägar och bilar. Flickorna pysslade om sina älsklingsdockor. Och ingen pekade finger och ropade: FEL!

 

Unga moppeburna finniga killar, just komna i målbrottet, visslade högt när flickorna med sina rödmålade munnar passerade förbi på stadens raggarstråk. Ingen tänkte tanken att det var "sexistiskt" och olämpligt. Över hormonerna kan inget politiskt parti lägga band. Men det kanske kommer så småningom, heller hur MP och FI?

 

Det var de vita medelålders männen, så även kvinnorna, som byggde den välfärdsstat som hette Sverige. Som i och med detta blev berömt över hela världen. Då fanns ingen Åsa Romsson som argt pekade finger och hävde ur sig rasistiska tillmälen mot vita män. Hade hon gjort det, ja, då hade hon blivit idiotförklarad på stört. Vi kände istället tacksamhet och djup vördnad över alla som gått före. Inte att vi tittade snett på våra anfäder som med stor möda, svett och tårar byggt vårt fina land med sina valkiga stora arbetarnävar.

 

Att gå i ett nazistiskt demonstrationståg var helt otänkbart. Ja, för att inte säga helt omöjligt. Minnena från krigets fasor fanns ännu kvar i färskt minne hos de flesta i befolkningen. Nazismen stod för det onda, vilket det gör än i denna dag som råder.

 

Negerbollar, pepparkakor, kyrkbesök, examensavslutning, psalmsång, predikan, var en helt naturlig sak. Ingen kunde heller där komma på den förskräckliga idén, att det skulle finnas något ont i detta. Det var liksom inympat i hjärnbarken. Det utgjorde en stor och viktig del av vårt svenska kulturarv. Ett arv från våra förfäder, som skänkte tröst och trygghet för så många. Ingen skämdes, ingen tog illa vid sig. Det var precis så det skulle vara i vårt Sverige.

 

Det här var en liten del av en stor helhet. En liten berättelse, kommen ur mitt hjärta, om ett av världens mest välmående länder, dit utländska delegationer reste för att på nära håll studera "det svenska undret".

Ett land som inte längre existerar. Utan endast till namnet.

 

Roger Lindqvist.

----------------------------------------------------

Bild: www.svd.se.