Roger Lindqvist

 

Lördagsmorgon. Har just klivit upp ur sängen. Klockan är snart elva. Vi kom inte i säng förrän klockan ett i natt. Var nämligen på bio med Ingemar och Ingela. Det blev bestämt att vi skulle gå på den senare föreställningen, men det var nära på att vi inte hade fått någon plats. Den första föreställningen var slutsåld, och det blev nog den andra också. Filmen som vi såg var en amerikansk kriminalkomedi med bl. a. Goldie Hawn. Vad filmen hette? Ja, det höll jag på att glömma: "Tjejen som visste för mycket".

 

Elisabeth har gjort iordning lite té och smörgåsar. Och jag känner att det skulle var gott med en liten smakbit. Sen så lär det visst bli städning, enligt regeringen, där jag antagligen ska räcka en hjälpande hand.

 

Så har det gått cirka tre timmar sen sist. Under tiden har jag hunnit vara hem till Hortlax fram och tillbaka. Mamma och pappa var inte hemma, dom var och handlade. Efter en stund så ringde Bettan, och förtäljde att Sven-Åke hade ringt. Han ville att jag skulle ringa upp. Det gjorde jag, men det tutade upptaget. Efter det så tittade pappas brorsa Gunnar in, han var ute på en liten sparktur. Han stannade ungefär tio minuter.

 

Senare så kom då äntligen mor och far hem, dom hade som sagt varit och helghandlat. Nu är jag alltså hemma på Furuberget igen. Har just diskat och dammat mattor medan Elisabeth har vaskat golven. Klockan är nu i det närmaste två, och jag tycker att jag har dillat färdigt, åtminstone tills nästa gång.

 

Roger.

 

 

Är just nu hemma på lunch. Jag jobbar nämligen i dag också. Fast det är sista dagen före nyår. Fyra dar i sträck fram till nyårsdagen. Sen så bär det i väg igen. För första gången på fem år så är jag ledig en nyårsafton. Det ska bli enbart skönt att få vara hemma hos Bettan. Jag pratar alltså om spelningen.

 

Klockan är 12:40, Elisabeth står och diskar. Vi har ätit blomkålssoppa (diskvatten med lite grönsaker i). Ska visst skjutsa Elisabeth till stan.

 

Klockan är 16:50. Har just ätit Bettans jättegoda special hamburgare. Elisabeth står och diskar igen, hon har som sagt varit till stan idag och förstört pengar. Jag kom hem lite senare ikväll det blev lite övertid på grund av att tvättbussen blev försenad, den kom först kl. tio i fyra. Hade tänkt titta på ett program som jag spelade in på video juldagskväll. Det är en långfilm med Roger Moore som Sherlock Holmes. Ja, detta är vad som hänt idag på ett ungefär, nåja, dagen är ju inte slut men ändå?

 

Julen 1979 fick jag en skrivmaskin i julklapp av Elisabeth. Att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat. Debuten skedde redan i 10-11-årsåldern. Skrivandet har under långa perioder legat i rejäl träda. Det har gått med andra ord upp och ner. 1979 fanns inga datorer. Istället var det skrivmaskinen man var hänvisad till.  Därför blev jag väldigt belåten, glad och tacksam, när jag öppnade det där paketet hemma hos mina svärföräldrar, Felix och Ruth i Vistträsk. Dagbok var inget nytt för mig. Redan 1969 klottrade jag ner mina spretiga bokstäver, under en semesterresa med mina föräldrar. 1972 och några år framöver, skrev jag ner det som hände runt omkring. När man tittar i dagböckerna idag, 2014, så kan man inte annat än glädjas över att jag var så pass förståndig som gjorde detta.

 

Som sagt, julen -79 präntade jag ner dessa ord på min nya skrivmaskin:

 

Klockan är 16:55 annandagsjulen 1979. Har jobbat idag. Vi är just nu i färd att åka till Hortlax. Vi har fått vänta en stund på grund av Elisabeths tvättdille. Nu blev det plötsligt tyst i badrummet, och det lär nog betyda att maskinen äntligen har stannat. Klockan har hunnit bli 17:04 så vi får nog börja dra oss.

 

Ja, så var vi hemma igen. Klockan är 19:30. Min syster och hennes sambo och son var också i Hortlax och hälsade på. Min svåger hade varit ut med snöskotern. Han hade varit ner till Tingsholmen och kört. Min systerson lekte med sina julklappar, bl. a. ett leksaksgevär.

 

Själv så fick jag den här maskinen som jag sitter och skriver med nu. Elisabeth fick en kaffekvarn av sin mamma. Så fick hon, eller rättare sagt vi tillsammans, en "höstol", elvisp, blomkrukor, samt två jättefina porslinsfigurer av mamma (Maj-Gerd). Samt en skomakarlampa av Solbritt och Kjell.

 

Märta Clausén hette den hushållslärarinna jag hade i Hortlax Centralskola i början av 70-talet. Hon hade en grön Saab som hon varje morgon kom körande med. Hon hade även min syster som elev, även en av mina tre fastrar. När jag mötte henne första gången och sa mitt efternamn, började hon berätta om den och den släkting som hon hade haft i sitt skolkök. Minnet var imponerande. Jag tror hon mindes alla elevers föräldrar och deras respektive syskon också. Märta Clausén var en charmig dam, som hade glimten i ögat. Jag har endast ljusa minnen av henne, från min skoltid. Märta Clausén ligger begravd på kyrkogården i Öjebyn, där hon också föddes. När jag gjorde en promenad där igår, upptäckte jag den familjegrav som hon och de övriga i den Clausénska familjen vilar i.

 

ÄNTLIGEN behagade den att komma: den svenska sommaren. I dag plus 29 grader, det är sommar det! Sonen Andreas har bråda dagar, även hans kompanjon David. Det är mycket som ska göras, och göras i tid. David var utlånad till en annan bonde i Blåsmark. Andreas fick så småningom hjälp av två killar samt en medelålders man: Roger Lindqvist, 56. Den sistnämnde gjorde så gott han bara kunde. Men efter två stora lass, som Davids brorsa Olle körde, så sa det stopp för JRL - J. Roger Lindqvist, Hortlax. Jag fick istället anställning som pizzabud. Med vilket jag gjorde stor succé. Visserligen sa ingen nåt, men de verkade glada när jag kom. Det ser jag som ett tecken om något.

 

Det finns två ark i en av mina pärmar som härrör från en sommar för länge sedan. Jag har på känn att årtalet är 1967. Jag skulle fylla tio samma år, min gode vän Per skulle bli nio. 1967 är så pass länge sedan att man kan nog benämna det som en mansålder. Jag har tidigare i min blogg berättat att Per inte finns längre. Han dog den 19 november 2013, 54 år gammal.

 

Det var en rätt så problemfri tillvaro vi levde den där sommaren 1967. Vi var ännu barn, med barns behov av lek, bus och skratt. I bland så brukar jag tänka tillbaka på den där perioden av mitt liv, och känna en sån tacksamhet för att jag fick möjligheten att växa upp i en trygg tillvaro. Den trygga tillvaron var kommen ur min familj men även den omgivning och de kompisar jag umgicks med. Per Sundkvist från Övremarken var en av dem. Det fanns fler viktiga pusselbitar som fanns där och utgjorde de där pusselbitarna som man så väl behövde.

 

Nu till de två arken. Ett av dem, ett slags kontrakt mellan Per och mig. Han skulle sitta i en balja med iskallt vatten. Vad som kunde hända om han inte ville fullfölja det, ja då skulle han enligt anteckningen kastas i träsket (Höträsket vår badplats).

 

På det andra arket titulerar han sig som "doktor". Jag tror att vi pratade om att doktorernas namnteckningar, brukar vara helt omöjligt att läsa. Så även Pers.

 

Träffade min syster  Gerd i dag. Hon beklagade sig över att hon tappat bort så många namn ur sitt annars så välförsedda hjärnkontor. - Tråkigt tyckte jag, men kära syster på vägen hit upptäckte jag flera namn, som låg utspridda efter hortlaxvägen. Där låg: KALLE, ANITA, LEA (den snea), BRITTA, OSKAR, VALLY, LENNART, SARA, VALTER, SIGGE, BEDA, MAJA, ANNA, PELLE, ANDERS, ANN-SOFIE, RUBERT, ROBERT ULLA, MIA, MALLA (som säljer skidvalla), TORSTEN, GRETA, INGVAR, WILLE (Leas fd kille), ANSGAR, FRANS, BEATA och lille STEN.

 

- Här har du alla dina borttappade namn, sa jag, och grävde djupt i mina fickor. Ingen kunde bli gladare än min syster Gerd. - Äntligen har namnen kommit tillbaka. Åtminstone nästan...

- Va, har jag missat nån?

- Jo, faktiskt, lilla Lisa.

- Jaha, då var det hon som låg och skräpa i entrén, sa jag.

- Men man har väl en bakficka också. Så tog jag fram Lisa ur min bakficka och glädjen var total.

 

Tur är ju då, att min syster har en sån ooooootroligt hjälpsam lillebror. Lyckos henne - jag har ingen.

 

Roger Lillebror.

Ätt & Bygd heter en medlemstidning tillhörande medlemmarna i Pitebygdens Forskarförening. Hjärtat i själva verksamheten har sin plats ute på Framnäs i Öjebyn. Där har medlemmarna tillgång till ett förnämligt forskarrum, samt ett eget "tidningshus" där tidningslägg av bl a Piteå-Tidningen, Norrbottens Posten, Norrbottens Allehanda finns rikligt representerat. Med andra ord värt ett besök. Därinne brukar jag glömma tid och rum.

 

I det senaste numret av tidningen, har jag förmånen att medverka med två stycken artiklar. Dels en berättelse om min far, när han som 20-årig ung flottist, krigsplacerades på Pansarskeppet Drottning Victoria, och hans minnen av en jul långt borta från hembygden: "Min sämsta jul", som han själv uttryckte det i några kvarlämnade anteckningar.

 

Den andra historien handlar om en ingift musikant i vår släkt, Acke Norberg, som både spelade på sin trumpet och sitt piano men även då och då komponerade. "Prins Carl-valsen" handlar om ett skepp som byggdes i trakten omkring min hembygd 1869-70.

 

Vägen till Per är sedan länge borta. Den där skogsstigen som vi båda använde när vi skulle hälsa på varandra, är i dag ett minne blott. Barndomsvännen Per är också borta sedan en tid. Det fanns rikligt med stigar i skogen, bl a fanns "Linnéas stig" vår granne som för det mesta gick sin promenad alldeles förbi där mitt föräldrahem fanns. Linnéa och hennes man Artur bodde i ett rött hus i Övremarken, så också våra närmsta grannar. Det hände ibland under min barndom, att Artur skulle slipa en yxa eller kniv. Då fick jag heller nån av mina kompisar hjälpa till och dra den slipsten som fanns bakom Arturs uthus.

 

På samma väg bodde Gottfrid och Linnéa Westerberg. Som ett ödets nyck, bor i dag en av mina söner i samma hus. I ett vitt hus med övervåning bodde Viktor och Jenny Jonsson. Farbror Viktor brukade jaga hare. Och det hände titt som tätt att man såg en vit hare med ris instoppad i sin mage hänga på verandan. I köket hängde Viktors bössa som han visade mig en gång när jag och min mor var på besök. Ståtligt värre, minns jag att jag tänkte. En bössa hängande på köksväggen var nog så där rätt läckert. Så gick mina tankar under den tid då TV:n ständigt visade den ena vilda västern serien efter den andra. Men kul tyckte jag att det var, och häftigt.

 

På samma gata bodde Nils och Ingrid Stenberg med sina tre barn. Nisse hade en affär där vi för det mesta brukade handla. Jag minns även hans Volvo duett som stod parkerad på tomten. Och jag minns även när vi två, jag och hans dotter Karin fick åka med in till busstationen där Nisse skulle hämta varor. Från sitt bageri i Bergsviken/Ängesviken kom Holgers goda limpor. Han levererade dem med jämna mellanrum, och det var nog det bästa limpor jag någonsin har smakat. Holger hade även ett café: Holgers Café där vi brukade slinka in när suget efter saft och bullar var som allra störst.

 

Vid hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Det var där bönderna runt omkring ställde sina mjölkkrus så mjölkbilen kunde hämta dem. Mjölkbordet blev också en slags samlingsplats för oss ungar som bodde i närheten. Där möttes vi: Per, Anders, Bosse, Siw, Helena, Roger N., Eskil, Birgitta, Kurt och lilla jag.

 

Barndomens stigar har i dag nära på försvunnit. Så även livet vi levde en gång för länge sedan.

 

 

 

 

Sent en natt dyker en massa ord upp i mitt huvud. Det är så pass mycket att jag bestämmer mig för att "rensa ut" orden ur "hårddisken". Jag sätter mig vid köksbordet med mitt block, och klockan är rätt så sent slagen. På morgonen ser jag ett anteckningsblock ligga på köksbordet. Jag kommer då ihåg att det var nattens tankar som fanns nedskrivet på kollegieblockets blad. Tittar på det nedskrivna som jag först tänker kasta bort, men tänker sedan om, och behåller det. Någon mening måste det ju ha, eftersom jag yrvaken satte mig för att enkomt skriva ned det hela.

 

Om det verkar lite osammanhängande kan det bero på att jag kanske fortfarande var i drömmens värld när det hela skedde.

 

 

Tja, detta blev resultatet av min nattliga funderingar. Blir man klokare på dessa tankegångar, och vet man vad jag egentligen menade med detta? En sak vet jag, jag stöp i säng och somnade omedelbums.

 

Roger.

Plötsligt ringer telefonen:

    - Roger...

    - Hello, Roger this is Raymond Burr speaking...

 

Min hustru försöker få liv i mig. Och när jag kvicknat till så pass att jag vet vem jag är och vart jag befinner mig, så är det första jag säger till Bettan:

    - Å jag som pratade med Raymond Burr!

    - Varför väckte du mig...?

Bettan tittar mycket förvånat på mig, precis som hon sett en grön marsmänniska i sängen och säger:

    - Vad pratar du om egentligen, Raymond... vem sa du att det var...?

    - RAYMOND BURR! skådisen... och du väcker mig...!

    - Nu får jag ju inte veta vad han ville.

 

Hur i hela friden kan jag drömma om Raymond Burr? Skådisen som jag minns från 60-talet, då som advokaten Perry Mason, som gick i svensk TV 1957-1966. Senare som den rullstolsbunden polischefen Robert T. Ironside, i serien Brottsplats San Francisco, som hade svensk TV-premiär i januari 1968 och som gick fram till 1975. Men vad hade han i mina drömmar att göra? Han bara fanns där. Burr spelade en otäck hustrumördare i Alfred Hitchcoks "Fönstret åt gården" 1954. James Stewart och Grace Kelly var filmens två huvudpersoner. Men frågan kvarstår dock: Vad ville Raymond Burr mig?

 

Om inte min hustru hade väckt mig, så hade jag kanske fått svar på den frågan. Nu kan jag bara hoppas (innerligt) att mr. Burr återkommer i natt. Till dess får jag leva i total ovisshet. Och jag kan ju inte ringa karl´n i värdslig mening - han dog för 21 år sedan.

 

En alldeles ny bilring har etablerat sig runt min mage. Varmt Välkommen! Men den är inte alls av ondo, tvärt om. När jag ligger på skönsoffan, och lyssnar på exempelvis ett musikprogram, har magen fått en helt annorlunda och intressant resonans när jag trummar på den. Trummandet är en del av livet för oss trumslagare. En gång trummis alltid trummis. I brist på ett vanligt ordinärt trumset (vi bor numera i lägenhet) så får magen duga.

 

I dag publicerades denna berättelse i Piteå-Tidningen. En historia som jag först skrev för min blogg och som jag gillade "så där". Efter cirka ett år när historien liksom legat till sig, så läste jag den än en gång, och gjorde några smärre förändringar.

 

Ur Rogers lilla svarta: