Roger Lindqvist

Jag har roat mig med att göra ett besök i mitt gamla föräldrahem. I åtskilliga kartonger, ligger mina barndomsminnen välbevarade, med ett täcke av damm över sig. I dag är jag glad att jag haft klokheten att spara så pass mycket, av det som en gång fanns mig så nära. Det var en tid i mitt liv då "himlen var oskyldigt blå". För varje sak, varje grej jag ser heller tar i, så poppar det upp en heller flera minnesbilder i mitt huvud. I en kartong ligger en del av min samling av serietidningar. I en annan kartong finns mina läxböcker kvar. Där kan man se - när man öppnar dem - min frökens "R" eller en bock i en kant som ännu lyser i röda färger. Vad som inte syns är eleven Roger Lindqvists svettdroppar på bladen. Men de har väl hunnit torka bort, såhär 41 år efter jag tog avsked för gott.

 

Det var en oskyldig värld. En värld av upptäckter, en värld av lekar och många kompisar. Mamma, pappa min syrra utgjorde min trygghet, så även mina far- och morföräldrar. Det fanns även många kusiner, fastrar, farbröder, morbröder och mostrar. Jag ser i mitt inre  pappas nytvättade blå folkvagn där den står ute på vår grusgång. Pappas och mammas bekanta som kom och hälsade på i vårt hem. Jag ser de nyklippta väldoftande gröna gräsmattorna, den nyklippta björkhäcken, som min pappa var så noga med. Jag kan känna sommarvindarna som gav hopp och glädje om varma lata dagar. Psalmen "Den blomstertid nu kommer" som står som en symbol för mina barndoms somrar med examen i Hortlax kyrka. Lek, bus och bad nere i Tingsholmen med mina röda badbyxor som jag älskade så mycket. Mitt blå gula tält, som farsan satte upp obligatoriskt varje sommar, så fort värmen kom på besök.

 

Undrar hur mina barnbarn kommer att minnas sin barndom, när de sitter en gång i framtiden och tänker tillbaka? Ja, om jag det visste...?

 

När femtisexårige unge John Roger Lindqvist la sitt vackra nyklippta huvud på sin sköna kudde i gårkväll, dröjde det inte länge förrän drömmarna stod i kö i hans huvud. Lille Roger som bl a brukar drömma musik i vackra färger, hade den här gången en rätt så konstig dröm. Roger drömde nämligen att hans trötta Volvo, plötsligt hade förvandlats till en fräsch och stilig BMW. Roger kunde se sig själv sitta bakom ratten, med ett "James-Bond-leende" på läpparna. Han susade fram i obehagligt höga farter, som fick gamla tanter att skaka på sin huvuden, och argt utbrista: "Jisses, så han kör den där karl´n, det kan inte sluta bra".

 

Men femtiosexårige JR Lindqvist from Hooortlax... fortsatte att skrämma både tanter och tandlösa hundar på sin väg mot Hemmingsmark-Blåsmark-Svensbyn-Roknäs och södra Bölebyns inland. King of the road - var han, Roggan i sin grå BMW. Men ack, även drömmar har sitt slut. När jag lite yrvaket kom ut på parkeringen i morse, så stod min gamle smutsiga vän, sedan flera år tillbaka och tittade rakt in i den röda väggen på parkeringen. Men för min inre syn såg jag hur det kunde sett ut. Skönt med drömmar, men varför kan dom aldrig slå in?

 

Sommaren 1970 fick jag och min kompis en fin idé - tyckte vi. Vi skulle bli fårägare. Efter mycken övertalning, så åkte jag och min far till Kalamark för att hämta ett får. Fårstackaren baxade vi in i pappas Volkswagen. Detta gjorde att fåret - som aldrig fick nåt namn - bräkte hela vägen hem till Hortlax. Den försökte kanske säga oss någonting, men tyvärr så talade vi inte samma språk. Femtio kronor var det pris som bonden i Kalamark ville ha. Sjuttiofem kronor betalade vi när fåren sedan slaktades på senhösten samma år. Vid hemkomsten fick den beta på vår gröna gräsmatta. Kompisens svarta får gick i en hage där han bodde med sin familj. Efter ett bråk med vår katt, så flyttades fåret till kompisens hage. Bråket med vår höggravida katt Sessan, resulterade i att hon blev så förskräckt att hon födde två ungar samma kväll.

 

Efter slakten så bestämde jag att aldrig mer ha får. Det fick räcka med en vanlig gullig bondkatt. Kompisen resonerade ungefär likadant. Sedan den sommaren, så var och förblev vi alltså totalt fårlösa. Något som jag aldrig ångrat.

 

Glasögonen har förföljt mig alltsedan 3:e klass. Det började med att jag knappt såg vad som stod på svarta tavlan i klassrummet. En dag blev min lärare less på sin kisande elev. - Du får flytta fram, Roger, löd ordern från den högste. Lille Roger tog sina läxböcker under stor tystnad, tömde sin skolbänk, och flyttade några meter framåt, där den enväldige hade sin boning. Kisandet blev i och med detta lite mindre - men inte bra. En dag upptäckte jag att jag såg två huvuden på en skolkompis. Antingen var han missbildad, eller så var det mina ögon som spelade mig ett spratt. Orsaken var det senare.

 

Min mor och far tog mig in till Piteå stad, till en butik som låg på Rådhustorget. Ulf Åström hette optikern, som ganska så snart, upptäckte mitt synfel: närsynthet. Mitt liv som kisare var därmed över. I fortsättningen blev jag en enkel och simpel glasögonorm. Men den första tiden var en tid av omställning. Att ha dessa extra ögon på nästippen var inte det allra skönaste. I bland var dom enbart i vägen. Detta gällde under mina gympatimmar. Hade jag tur, så ramlade de endast ner på golvet. Hade jag otur gick de i krasch. Vi spelade basket rätt så ofta. Men jag hade allt emot mig. 1. Glasögon. 2. Alldeles för kort i rocken. Jag upptäckte ganska snart att jag aldrig skulle bli en framgångsrik basketspelare. För vilket lag ville ha en glasögonprydd kortis i sitt lag. Samma sak gällde ute på hockeybanan. Min idol var Honken Holmqvist. Självklart ville jag också bli som honom. Men frågan jag ställde mig var denna: kunde Tre Kronors förbundskapten Arne Strömberg ha en närsynt landslagsmålvakt i sitt lag? Svar: tror icke det.

 

Glasögonen gjorde att jag måste söka mig andra sorts vägar i tillvaron. En dag kom jag på en lysande idé! Efersom jag hade rytmkänsla, så var ju trumslagare framtiden. Som trummis passade ju glasögonen in. Man hade väl sett Joe Morello. Han spelade med i  Dave Brubecks kvartett, och HAN hade brillor. Och han var en enormt kunnig jazztrummis. Eftersom min karriär som basket och fotbollsproffs och hockeyspelare gått om intet, kunde jag slå mig fram i tillvaron. Så har det fortsatt. Vid 55-årsålder kallar jag mig fortfarande för trumslagare - med glasögon. Så hörrni, ge inte upp all ni därute. Om än ni råkar ha ett par extraögon på näsan. De kan t.o.m. leda er in på mycket spännande vägar här i livet.

 

Roger Lindqvist.

 

Min första Kalle Anka-tidning fick jag någongång omkring 1963. Sedan dess har jag läst, läst, läst och åter läst. Vid fyllda femtiofem, är jag ännu lika kär i killen med sjömanskostymen, vår egen KALLE ANKA. Han har betytt så mycket för mig, detta tillsammans med: Joakim, Knatte, Fnatte och Tjatte, Oppfinnar-Jocke, Farmor Anka, Alexander Lukas, Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Mårten Gås, Spökplumpen, Madame Mim, Stora stygga vargen, Lilla stygga vargen (fast han var ju genomsnäll, killen), De tre små grisarna, Björnligan m. fl. samt alla invånare i staden Ankeborg. När jag blir 80 skall jag flytta dit.

 

Det lästa och tryckta ordet blev liksom en revolution i mitt liv. Detta när jag en dag upptäckte, att man kunde måla med orden, precis som på en vit duk. Att uttrycka sig är för mig väldigt viktigt. Vare sig detta sker genom musik, att skriva, teckna eller tala. I dag handlade jag ett antal böcker. Dom ligger f n v på mitt nattygsbord och väntar på att jag skall öppna dem. Men allra först måste boken om Sven Hedin läsas. Genom biografin om Hedin, blev jag även nyfiken på Verner von Heidenstam. Detta måste åtgärdas. Det finns så många spännande människor i vår historia, jag vill lära känna dem alla, innan jag dör. Det brådskar!

 

Det var sommar, det var sol det var sommarlov. På ett rött mjölkbord bredvid den grusade Hortlaxvägen satt ett gäng unga killar. Det var där vi brukade trängas med de mjölkkrus, som bönderna i trakten punktligt brukade leverera. En av dem, Viktor, kom i regel cyklande efter Inimarksvägen, med ett eller två krus som han elegant balanserade på sin cykelstång. Nästan lika punktligt kom en lastbil, som vi kallade för mjölkbilen, och hämtade upp dagens leverans, för att sedan åka in till mejeriet i centrala Piteå för avlämning. Om jag minns rätt, så var flaket grönt, medan förarhytten lyste i orangea färger. En stabil gubbe med grå polisonger, och en keps på sitt huvud, lyfte krusen som vore det ett antal fågelfjädrar, upp på sitt flak, medan han pustade en aning. När dagens skörd av mjölk var avhämtad, betydde detta mer plats för oss killar och även tjejer. Den röda samlingsplatsen är sedan länge endast ett minne blott. Men den finns för alltid kvar i mitt minne.

 

På andra sidan av vägen bodde mina farföräldrar; N´Amandus å a Hanna. Grannar med dom, stod den rödvita Bergsgården, där Gustav Berg bodde med sin familj. I grannskapet fanns också Bertil och Kerstin Johansson, och i deras röda uthuslänga bodde min morfar och mormor; a Beda å N´Sanfrid Lundgren. Längre in på samma väg fanns en gulmålade fastighet, där bodde min pappas bror Gunnar med sin Aina och två barn, Bosse och Anita. Granne med dem fanns familjen Ingvar Sundkvist, med hustru Margareta och de två sönerna Eskil och Per. Fortsatte man sedan efter skogsvägen, igenom "Lindgrensch-skåogen" så hamnade man hos Henry och Sigrid Lundström. Deras tre barn; Birgitta, Anders och Ingrid, brukade flitigt deltaga i våra gemensamma påhitt.

 

Deras hus inrymde två rejäla garage, detta p g a av att deras far Henry och farfar Johan, hade ett åkeri med lastbilar, vilket man som barn tyckte var både läckert, fränt och fräckt. I vårt grannskap, på Markvägen, fanns en affär alldeles granne med mitt föräldrahem. Där huserade Nisse och Ingrid Stenberg med sina tre barn, Tord, Nils-Erik och Karin. Nisse hade en grå Volvo Duett, i vilken han brukade åka in till stan på busstationen för att hämta inkommande varor. Det hände att Karin och jag fick lov att åka med. På samma gata i ett vitt hus och med en flaggstång på tomten, bodde Viktor och Jenny Jonsson. På deras tomt fanns deras lilla sommarstuga, där mina morföräldrar också bodde en period. Artur och Linnéa Sandlund, var också våra grannar, likaså Gottfrid och Linnéa Westerberg. De hade fyra barn; Doris, Leif, Lisbeth och Helena. Lisbet åkte i början av 60-talet över till Amerika, och bosatte sig i Portland, och stannade där i 40 år. En dag kom hon hem igen. Jag minns att jag tyckte hon var modig när hon åkte sin väg, i sina yngre tonår. Vid ett av sina hembesök, tror det var i början av 70-talet, hälsade hon på i mitt hem och visade en bunt med bilder från sitt nya hemland. Häftigt, var den tanke man hade i sitt huvud.

 

Bredvid oss bodde Sixten och Anna Engman. De hade tre söner, Lennart, Kurt och Torgny. Kurt var en hejare på idrott. Han var en sk "allroundare". Spelade både fotboll, ishockey samt pysslade på med friidrott på rätt hög nivå. Kurts dotter, Helena, blev ännu mer framgångsrik än sin far. Hon blev kulstötare, och har gjort sig ett respekterat namn inom sin gren. Som sagt: äpplet faller inte långt ifrån trädet. På andra sidan av vägen, som idag heter Inimarksvägen, bodde bl a min faster Elsa Lundmark och hennes man Ivan och deras tre barn: Britta, Roland och Karin. Lite längre in, liksom bakom det lundmarkskahuset, bodde ännu en släkting: Erik och Essy Lindqvist. Erik var min pappas äldre bror, som var far till Gösta, Tage och Rigmor. De hade en hund som hette Kaj. På deras tomt fanns en avlång byggnad, det var en sommarstuga. Mina föräldrar hyrde in sig där efter sitt giftermål 1948. Ja, man t.o.m. hade sin bröllopsmiddag i Erik och Essys fina kök.

 

Granne med Erik och Essy fanns bonden Viktor Nilsson. Det var dit vi ungar brukade åka på besök, speciellt under sommarhalvåret. Viktor hade många katter. Som mest ca 20 stycken. Granne var också Viktors bror Valfrid, jämt kallad för Valle. Valle och hans hustru Kerstin hade fem barn. (Hoppas jag räknat rätt). Deras son, Roger brukade jag spela fotboll med bl. a. Lite längre bort bodde Eskil Johansson, gick under namnet: "Fana-Eskil". Inte heller att förglömma Inga-Maj och Stig Fahlman och deras son Peder, som även han spelade fotboll med oss grabbar hos Roger Nilsson. Peders farföräldrar var Axel och Dagny Fahlman, bodde i ett rött hus, i deras absoluta närhet fanns en bagarstuga. Den användes flitigt av traktens kvinnor. I ett annat hus på samma gata bodde min mammas kusin Tyra. Hon var gift med Åke Nilsson, de hade tre barn: Jonny, Siv och Jan-Åke. Siv är idag mest känd för sina insatser i Pite revyn på Christinasalens scen.

 

Här sätter jag punkt! Annars blir jag sittande hela långa natten.

-----------------------------------------------------------

Roger Lindqvist.

 

 

 

 

 

 

 

 

Städade ut några lådor när jag upptäckte ett papper som jag blev nyfiken på. Det var en patientdagbok, där någon på lasarettsavdelningen i Piteå, skrivit ner tio och en halv rad. Kanske inte så mycket, men bakom dessa drygt 10 rader, gömde sig en historia som om det velat sig, kunnat sluta väldigt illa. Elisabeth insjuknade i slutet av oktobermånad 2009. Situationen blev så pass allvarlig, att hon hämtades i ambulans, kvällen den 26 oktober 2009. Därefter följde fyra veckors ständig spänning. Så här sammanfattades det hela, av en för oss okänd personal vid Piteå lasaretts intensivavdelning.

 

 

Elisabeth med barnbarnet Norah. Innan insjuknandet.

 

 

 

När min mamma gjorde köttbullar, så använde hon jämt en röd emaljerad gryta med lock, att sätta de färdiga köttbullarna i. Den ställdes sedan mitt på vårt köksbord hemma i vårt stora kök. Jag kan inte med säkerhet fastställa årtalet för inköpet, men jag har på känn att grytan härrör från mycket tidigt 70-tal. När min mor inte längre behövde den, fick jag överta den. Den stod ytterligare många år på en undanskymd plats, för att en dag plockas fram. I dag anväder vi den då och då. Och när Elisabeth senast gjorde köttbullar då kom den till användning. Grytan är intakt, medan lockat har fått sig en och annan törn genom åren. Och det bästa av allt, köttbullarna smakar precis likadant som de gjorde för en si så där 40 år sedan, då min mor stod vid sin spis hemma i Hortlax. Då gick de under namnet "Mammas - i dag heter de Elisabeths-köttbullar".

 

"Det var arbetare och enkla människor som 1923 bildade Byske folkparksförening. Stadgarna undertecknades av Rudolf Åberg, ordförande, Danel Wilsson, vice ordförande, Knut NV Pettersson, sekreterare och Valfred Berglund, kassör. Första festen arrangerades av Byske Ytterstfors idrottsförening".

 

I dag gjordes en rejäl tjuvstart på morsornas egen dag. Den infaller som bekant i morgon, men snabb som jag är så gjorde jag bort den redan i dag. Det blir säkert ett besök hos mor även i morgon, men eftersom blommorna inköptes i dag, så passade jag på, innan blombladen ramlat ner. Vid den uppmätta temperaturen 20-21 grader plus, satte vi oss i den blå faran jag och min mamma. Färden gick till bekanta omgivningar, hem till hennes gamla hem där mor och far bodde åren 1957-1982. Det blev kaffe vid uteplatsen som Daniel bjöd på, och till råga på allt tog han fram sin akustiska katarr... förlåt gitarr, och spelade softa melodier i sommargrönskan. Efter besöket åkte vi till Tingsholmen där mamma har många timmar med tvätt bakom sig, detta innan tvättmaskinen införskaffades i början av 60-talet. Tingsholmen fungerade även som badplats för oss barn som bodde i Övremarken. Mammorna tog sina små telningar, sina cyklar och matsäckskorgar och åkte ner till Holmen. Där kunde man t. ex. se en liten ljushårig knatting med röda badbyxor bada för allt vad tygen var värt. Den ljushåriga knattingen var jag. För varje sommar ändrades min hårfärg, till att bli ljus, solen var skuld till detta.

 

Elisabeth har gått in på Dollar Store, men jag väljer att sitta i bilen och vänta. Dels har jag inget tålamod att gå i affärer alltför länge, dels får jag ont i mina fötter och ben. Jag väljer därför att veva ner min sidoruta, känna hur vinden fläktar till när den gör mig ett snabbt besök i framsätet.  Jag skruvar på min bilradio, och hajar liksom till när jag hör detta: Mycket talar för att de kroppsdelar som nu hittats, tillhör den försvunna Vatchareeya Bangsuan, som försvann den 4 maj... meddelar en korrekt radioröst i Radio Norrbotten.

 

I nästa sekund strömmar Simon & Garfunkels "Sound of Silence" ut ur min bilradio. Genom den öppna sidorutan, hörs sorlet av människor i sin vardag. Bilar, människoröster, motorcyklar, hundar som skäller. Världen går vidare - men har i den här stunden antagit en betydligt sorgligare ton: En ton av tystnad.

 

Tankarna går automatiskt till andra namn: Mari Larsson, som bragdes om livet i sitt hem 2004. Rubriken: "Glenn slog ihjäl mamma", glömmer jag aldrig. En vårdag i april 2008, cyklar en levnadsglad 10-årig tjej vid namn Engla Juncosa Höglund hemåt. Men Engla kommer aldrig någonsin hem. En viss Anders Eklund berövar detta flickebarn hela hennes framtid, när han brutalt mördar henne. Den 12 september 2008 åker den 29-åriga Carolin Stenvall från Piteå mot Jukkasjärvi, för en anställningsintervju. Liksom Mari och Engla kommer ondskan i vägen. Efter sex ångestfyllda och smärtsamma veckor, hittas hennes skändade kropp. Toni Alldén grips så småningom för det avskyvärda brottet.

 

Tre olika öden. Tre familjer som splittras. Tre av många tusen och åter tusen familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, som berövas en när och kär person. Hur mår de idag? Hur många gånger per dag dyker de otäcka minnesbilderna upp i deras huvuden? Nu har ondskan återigen gjort sig påmind...

 

Roger Lindqvist.

 

Idag gjorde jag och min syster ett besök hos vår mamma. Jodå, det var som vanligt. Lilla mor blev glad som hon alltid blir när hon får besök av sina små (65 o 55 år gamla). Den lilla dottern och den lilla sonen, har nära inpå passerat bäst-före-datum. Hade vi exempelvis varit två mellanmjölks-paket, så hade vi redan varit utspillda i slasken. Jag kunde inte låta bli att prova morsans nya läsglasögon. Och så fort jag fick dem på kranen, blev jag lik någon gammal magister från skolan. Men vem det är eller var, skall jag icke avslöja.

 

En man med sin hund, hittar på sin tidiga morgonpromenad en okänd manskropp, i den gamle patron Hedqvists konstgjorda damm vid Karlberg. En färgstark rättsobducent hittar spår av ett hittills okänt vapen. En intensiv jakt följer, på en farligt beväpnad förrymd mentalpatient, från den slutna psykiatriska vårdavdelningen, vid Öjeby sjukhem. Ett besynnerligt möte, i rum 126, vid Stadshotellet i Piteå. En eldig kärlekshistoria, mellan dottern till stadens kyrkoherde, och en mystisk främling. Några spännande ingredienser till en gastkramande deckarhistoria, i piteåmiljö. Fallet läggs på den pensionsmässige, Brahms-älskande och ärrade kriminalkommissarien Olof "Olle" Wrangels bord. Vars personliga historia är minst lika spännande och djärv, som hela den sammantagna berättelsen. Så till sist en fråga: När börjar vi filma, Kjell Sundvall?

 

/Roger.

Julen 1976 tillbringade vi hos min mors syster och hennes familj i Blåsmark. Som alltid på julhelgerna, så möttes tjocka släkten på den heliga aftonen. Men även de resterande dagarna på middagar. Julen 1976 var den julen då jag själv gav mig en ljudfilmkamera i julklapp. Den inköptes några dagar före julen på JOWA i Piteå, och Henrik Westerlund var den som stod bakom disken, lika artig och behjälplig som alltid. Det var inte endast kameran som jag köpte, när jag ändå hade gott om inspiration, så inhandlades även en ljudfilmsprojektor, filmduk samt ett projektorbord. Detta för att jag skulle kunna använda kameran på julaftonen. Filmerna finns kvar, så även kamera, vitduk och projektor. Kameran är numera en antikvitet som jag - förstås - inte längre har någon användning för. Det är länge sedan den gick i pension.

 

Min mor fick en hushållsmaskin av min far. Och av någon konstig anledning så har jag kvar bruksanvisningen. Den kom väl till användning när morsan bl a skulle göra palt. Julen 1976 spelade jag fortfarande med Rolf Åhmans. Juldagen den 25 december åkte bandet på en spelning till Edeborg i Harads. Annandagjul spelade vi i Piteå, och på själva nyårsaftonen på Medan i Arvidsjaur. Det har nära på förflutit 37 år sedan dess. Som sagt: åren rullar på.

 

En sommardag 1970 åkte vi till Skellefteå, under dagen, tillsammans med pappas bror Gunnar och hans fru Aina. Så småningom hamnade vi framför ett skyltfönster, vid Akke Lundqvists musikaffär på Storgatan i Skellefteå. Jag antar att det även blev ett besök vid Svandammen, där vi tog oss ett fika. Vi brukade åka på semester tillsammans, men då blev färden en aningen längre, än de ca 8 milen som det var mellan Hortlax-Skellefteå. Gunnar var några år äldre än min far, han var född 1918, min pappa föddes 1923. Vi bodde grannar i Övremarken, och våra familjer umgicks rätt ofta. Ibland över en kopp kaffe, ibland med att åka på semester ihop, för att ibland fira olika högtider tillsammans. Gunnar var den verbala, han hade talets gåva, och hade i början av 60-talet varit politiskt engagerad inom socialdemokratin. Då inom broderskapsrörelsen. Rätt man på rätt plats, alltså. Pappa och Gunnar komlpetterade varann. Det syntes inte minst när de träffades. De hade båda en komisk ådra, som både släkt och vänner fick prov på många oräkneliga gånger. Båda hade en gemensam last: Snus! Det gick åt många prillor när de båda herrarna träffades.

 

Gunnar hade i sin ungdom spelat revy i Storfors Folkets Hus. Och på gamla bilder ser man honom klädd i halmhatt och med en söt dam vid sin sida. Gunnar brukade liksom min far, njuta av en promenad i vår närliggande skog. Och ibland så stötte de samman på de kåddoftande stigarna i "Lindgrens-skogen" nån tidig varm morgon. Gunnar och pappa hade en viss förkärlek till Volkswagenbilar. Jag minns att Gunnars första bil var en blå bubbla, med delad bakruta av tidig 50-talsmodell. Pappas första fordon blev även den en blå bubbla från 1958. Ett annat kul, men ändå lite mysko minne, är när Uri Geller-febern drabbade vårt land. Uri Geller var mannen som böjde skedar och andra föremål genom att gnugga med sina fingrar på ett visst ställe, plötsligt så böjde sig den hårda metallen. Ingen visste egentligen hur karl´n burit sig åt.

 

När Gunnar och Aina kom på besök en kväll, så verkade han ha bus i sina ögon. Han ville låna en sked av min mor. Han tog skeden, och under stor tystnad satte han igång att liksom massera den. Pappa och mamma satt med ett litet leende på läpparna. Jag gjorde detsamma. Aina däremot sa: - Ja, ni ska få se vad som händer, han har gjort det hemma också, vänta... Så sprätte han till, och skeden flög ut på köksgolvet. Och medan vi satt förstummade hördes Gunnar jämra sig: - Oj, oj, vad det bränner i armen, oj, oj, så obehagligt!

 

Jag fick äran att plocka upp skeden. Förvånad höjde jag upp den, och till vår förvåning så var den kraftigt böjd, precis där Gunnar hade haft sitt pekfinger och tumme. - Jamen det var ju det jag sa, konstaterade hustrun Aina.

Pappa skrattade, mamma visste nog inte vad hon skulle tro. - Nja, Gunnar vo sko i tråo om hänna då, sa min farsa på äran och hjältarnas språk, pitemål. - Dö få väl tråo vo dö vell, sa Gunnar. Om dö ett tråo mä, så ta då å hämt nanting som jär nalta massivare. Ta hit dörranöckeln.

 

Pappa gav honom en reservnyckel av betydligt hårdare material. Som i våra ögon inte alls skulle gå att fuska med. Så följde samma slags procedur. Gunnar kavlade upp ärmarna, började med att frenetiskt gnugga nyckeln, mellan tumme och pekfinger. Så hände samma sak igen: nyckeln for ut likt en raket på köksgolvet. Och vad tror ni hände? Jo, den var böjd. Då föreställningen var slut, ville vi veta knepet. Om detta sa Gunnar inget. Och med ett finurligt leende tackade de för sig och gick ut genom dörren. Än i dag vet jag inte hur han gjorde. Men nån form av trick hade han i bakfickan. Definitivt! Om inte, så hade Uri Geller fått en farlig konkurrent i farbror Gunnar från Övremarken.