Roger Lindqvist

Glasögonen har förföljt mig alltsedan 3:e klass. Det började med att jag knappt såg vad som stod på svarta tavlan i klassrummet. En dag blev min lärare less på sin kisande elev. - Du får flytta fram, Roger, löd ordern från den högste. Lille Roger tog sina läxböcker under stor tystnad, tömde sin skolbänk, och flyttade några meter framåt, där den enväldige hade sin boning. Kisandet blev i och med detta lite mindre - men inte bra. En dag upptäckte jag att jag såg två huvuden på en skolkompis. Antingen var han missbildad, eller så var det mina ögon som spelade mig ett spratt. Orsaken var det senare.

 

Min mor och far tog mig in till Piteå stad, till en butik som låg på Rådhustorget. Ulf Åström hette optikern, som ganska så snart, upptäckte mitt synfel: närsynthet. Mitt liv som kisare var därmed över. I fortsättningen blev jag en enkel och simpel glasögonorm. Men den första tiden var en tid av omställning. Att ha dessa extra ögon på nästippen var inte det allra skönaste. I bland var dom enbart i vägen. Detta gällde under mina gympatimmar. Hade jag tur, så ramlade de endast ner på golvet. Hade jag otur gick de i krasch. Vi spelade basket rätt så ofta. Men jag hade allt emot mig. 1. Glasögon. 2. Alldeles för kort i rocken. Jag upptäckte ganska snart att jag aldrig skulle bli en framgångsrik basketspelare. För vilket lag ville ha en glasögonprydd kortis i sitt lag. Samma sak gällde ute på hockeybanan. Min idol var Honken Holmqvist. Självklart ville jag också bli som honom. Men frågan jag ställde mig var denna: kunde Tre Kronors förbundskapten Arne Strömberg ha en närsynt landslagsmålvakt i sitt lag? Svar: tror icke det.

 

Glasögonen gjorde att jag måste söka mig andra sorts vägar i tillvaron. En dag kom jag på en lysande idé! Efersom jag hade rytmkänsla, så var ju trumslagare framtiden. Som trummis passade ju glasögonen in. Man hade väl sett Joe Morello. Han spelade med i  Dave Brubecks kvartett, och HAN hade brillor. Och han var en enormt kunnig jazztrummis. Eftersom min karriär som basket och fotbollsproffs och hockeyspelare gått om intet, kunde jag slå mig fram i tillvaron. Så har det fortsatt. Vid 55-årsålder kallar jag mig fortfarande för trumslagare - med glasögon. Så hörrni, ge inte upp all ni därute. Om än ni råkar ha ett par extraögon på näsan. De kan t.o.m. leda er in på mycket spännande vägar här i livet.

 

Roger Lindqvist.