Roger Lindqvist

Sommaren 1970 fick jag och min kompis en fin idé - tyckte vi. Vi skulle bli fårägare. Efter mycken övertalning, så åkte jag och min far till Kalamark för att hämta ett får. Fårstackaren baxade vi in i pappas Volkswagen. Detta gjorde att fåret - som aldrig fick nåt namn - bräkte hela vägen hem till Hortlax. Den försökte kanske säga oss någonting, men tyvärr så talade vi inte samma språk. Femtio kronor var det pris som bonden i Kalamark ville ha. Sjuttiofem kronor betalade vi när fåren sedan slaktades på senhösten samma år. Vid hemkomsten fick den beta på vår gröna gräsmatta. Kompisens svarta får gick i en hage där han bodde med sin familj. Efter ett bråk med vår katt, så flyttades fåret till kompisens hage. Bråket med vår höggravida katt Sessan, resulterade i att hon blev så förskräckt att hon födde två ungar samma kväll.

 

Efter slakten så bestämde jag att aldrig mer ha får. Det fick räcka med en vanlig gullig bondkatt. Kompisen resonerade ungefär likadant. Sedan den sommaren, så var och förblev vi alltså totalt fårlösa. Något som jag aldrig ångrat.