Roger Lindqvist

En sommardag 1970 åkte vi till Skellefteå, under dagen, tillsammans med pappas bror Gunnar och hans fru Aina. Så småningom hamnade vi framför ett skyltfönster, vid Akke Lundqvists musikaffär på Storgatan i Skellefteå. Jag antar att det även blev ett besök vid Svandammen, där vi tog oss ett fika. Vi brukade åka på semester tillsammans, men då blev färden en aningen längre, än de ca 8 milen som det var mellan Hortlax-Skellefteå. Gunnar var några år äldre än min far, han var född 1918, min pappa föddes 1923. Vi bodde grannar i Övremarken, och våra familjer umgicks rätt ofta. Ibland över en kopp kaffe, ibland med att åka på semester ihop, för att ibland fira olika högtider tillsammans. Gunnar var den verbala, han hade talets gåva, och hade i början av 60-talet varit politiskt engagerad inom socialdemokratin. Då inom broderskapsrörelsen. Rätt man på rätt plats, alltså. Pappa och Gunnar komlpetterade varann. Det syntes inte minst när de träffades. De hade båda en komisk ådra, som både släkt och vänner fick prov på många oräkneliga gånger. Båda hade en gemensam last: Snus! Det gick åt många prillor när de båda herrarna träffades.

 

Gunnar hade i sin ungdom spelat revy i Storfors Folkets Hus. Och på gamla bilder ser man honom klädd i halmhatt och med en söt dam vid sin sida. Gunnar brukade liksom min far, njuta av en promenad i vår närliggande skog. Och ibland så stötte de samman på de kåddoftande stigarna i "Lindgrens-skogen" nån tidig varm morgon. Gunnar och pappa hade en viss förkärlek till Volkswagenbilar. Jag minns att Gunnars första bil var en blå bubbla, med delad bakruta av tidig 50-talsmodell. Pappas första fordon blev även den en blå bubbla från 1958. Ett annat kul, men ändå lite mysko minne, är när Uri Geller-febern drabbade vårt land. Uri Geller var mannen som böjde skedar och andra föremål genom att gnugga med sina fingrar på ett visst ställe, plötsligt så böjde sig den hårda metallen. Ingen visste egentligen hur karl´n burit sig åt.

 

När Gunnar och Aina kom på besök en kväll, så verkade han ha bus i sina ögon. Han ville låna en sked av min mor. Han tog skeden, och under stor tystnad satte han igång att liksom massera den. Pappa och mamma satt med ett litet leende på läpparna. Jag gjorde detsamma. Aina däremot sa: - Ja, ni ska få se vad som händer, han har gjort det hemma också, vänta... Så sprätte han till, och skeden flög ut på köksgolvet. Och medan vi satt förstummade hördes Gunnar jämra sig: - Oj, oj, vad det bränner i armen, oj, oj, så obehagligt!

 

Jag fick äran att plocka upp skeden. Förvånad höjde jag upp den, och till vår förvåning så var den kraftigt böjd, precis där Gunnar hade haft sitt pekfinger och tumme. - Jamen det var ju det jag sa, konstaterade hustrun Aina.

Pappa skrattade, mamma visste nog inte vad hon skulle tro. - Nja, Gunnar vo sko i tråo om hänna då, sa min farsa på äran och hjältarnas språk, pitemål. - Dö få väl tråo vo dö vell, sa Gunnar. Om dö ett tråo mä, så ta då å hämt nanting som jär nalta massivare. Ta hit dörranöckeln.

 

Pappa gav honom en reservnyckel av betydligt hårdare material. Som i våra ögon inte alls skulle gå att fuska med. Så följde samma slags procedur. Gunnar kavlade upp ärmarna, började med att frenetiskt gnugga nyckeln, mellan tumme och pekfinger. Så hände samma sak igen: nyckeln for ut likt en raket på köksgolvet. Och vad tror ni hände? Jo, den var böjd. Då föreställningen var slut, ville vi veta knepet. Om detta sa Gunnar inget. Och med ett finurligt leende tackade de för sig och gick ut genom dörren. Än i dag vet jag inte hur han gjorde. Men nån form av trick hade han i bakfickan. Definitivt! Om inte, så hade Uri Geller fått en farlig konkurrent i farbror Gunnar från Övremarken.