Roger Lindqvist

Jag har roat mig med att göra ett besök i mitt gamla föräldrahem. I åtskilliga kartonger, ligger mina barndomsminnen välbevarade, med ett täcke av damm över sig. I dag är jag glad att jag haft klokheten att spara så pass mycket, av det som en gång fanns mig så nära. Det var en tid i mitt liv då "himlen var oskyldigt blå". För varje sak, varje grej jag ser heller tar i, så poppar det upp en heller flera minnesbilder i mitt huvud. I en kartong ligger en del av min samling av serietidningar. I en annan kartong finns mina läxböcker kvar. Där kan man se - när man öppnar dem - min frökens "R" eller en bock i en kant som ännu lyser i röda färger. Vad som inte syns är eleven Roger Lindqvists svettdroppar på bladen. Men de har väl hunnit torka bort, såhär 41 år efter jag tog avsked för gott.

 

Det var en oskyldig värld. En värld av upptäckter, en värld av lekar och många kompisar. Mamma, pappa min syrra utgjorde min trygghet, så även mina far- och morföräldrar. Det fanns även många kusiner, fastrar, farbröder, morbröder och mostrar. Jag ser i mitt inre  pappas nytvättade blå folkvagn där den står ute på vår grusgång. Pappas och mammas bekanta som kom och hälsade på i vårt hem. Jag ser de nyklippta väldoftande gröna gräsmattorna, den nyklippta björkhäcken, som min pappa var så noga med. Jag kan känna sommarvindarna som gav hopp och glädje om varma lata dagar. Psalmen "Den blomstertid nu kommer" som står som en symbol för mina barndoms somrar med examen i Hortlax kyrka. Lek, bus och bad nere i Tingsholmen med mina röda badbyxor som jag älskade så mycket. Mitt blå gula tält, som farsan satte upp obligatoriskt varje sommar, så fort värmen kom på besök.

 

Undrar hur mina barnbarn kommer att minnas sin barndom, när de sitter en gång i framtiden och tänker tillbaka? Ja, om jag det visste...?