Roger Lindqvist

 

Så går dagar, veckor och år. Och medan åldern så småningom tar ut sin rätt, på mitt sätt att tänka och vara så kommer barndomsminnena allt närmare, och sätter sin rot längre och längre in i hjärtat.

 

I dag mötte jag en av mina barndomkamrater, Agnetha. När hon då berättar att hennes son med familj bor granne med en av mina söner, tror jag först att jag inte hör rätt. För det visste jag inte. Så berättar hon vidare att hennes barnbarn leker med mitt barnbarn. Då smälter jag en aning. Det är då som tiden stannar upp, tar en liten paus mitt i vardagen. - Vi hade så kul, Agnetha, säger jag innan vi skiljs åt. Och när jag sätter mig i bilen kommer tankarna. Jag undrar om hon minns den där hårda kramen hon fick, mitt på Hortlaxvägen, när jag blev livrädd för det där flygplanet som lät så högt. Undrar om hon även minns att hon somnade på våran bro, när hon väntade på mig, medan jag åt min middag inne i vårt kök? Undrar vad våra respektive barnbarn säger om 50 år? Jag tror jag vet: - Vi hade ju så kul!

 

Allting går igen.