Roger Lindqvist

Hela mitt inre i uppror, men ingen vet varför. Sömnlösa hostnätter som aldrig tar slut. Undersökning följs av ny undersökning, vaga diagnoser som inget betyder. Remisser skickas och läggs på nåns skrivbord. Väntetid, men ändå brådskande. Nya doktorer och nya osäkra gissningar. Inläggning på stora skrytsjukhuset. Slangar som sväljs, prover som tas, ronden går, överläkaren med sitt följe ger mig högst en minut av sin tid, i mitt livs viktigaste stund. En objuden gäst har invaderat en del av min kropp.

 

Det talas om förändring. Operation snarast, men ändå väntan. Anonym doktor i telefon berättar att min gäst sannolikt är av elak art. Trist, grått, marken gungar under fötterna. Till och med rakapparatens surrande går i moll. I landstingets blå patientkläder kan vem som helst känna sig dödssjuk. Så även jag. På en redan så tunn kropp, känns det en aningen ovärdigt när en tre nummer för stor byxa inte vill sitta på sin plats.

 

Umeå, vanligen en solig stad, men väldigt dyster och grå när jag anländer. Vita rockar i långa sjukhuskorridorer, syrgas och morfinsprutor hör numera till vardagens alla måsten. Allvarsamma doktorsögon i ett kalt rum. En utförlig redogörelse om det onda.

 

Vaknar upp ur min djupa sömn, omtöcknad och yr. Det grå förbyts i ett ljusare skimmer. Gästen, har avlägsnats. Men en en bit av mig tog dem med sig. Den elake var inte så ond som det först sagts. I det omöjliga finns ibland det möjliga.

 

Roger Lindqvist, /2005.