Roger Lindqvist

foto Roger Lindqvist

 

Det finns många bortglömda människor. Vissa är bortglömda mitt i sin livsvandring, andra är bortglömda i döden. När jag var barn fanns en dam i grannskapet som jämt gav mig ett vänligt leende. Många år därpå, såg jag hennes dödsannons i tidningen. Det förflöt ytterligare många år, och när jag en dag besökte kyrkogården, gjorde jag upptäckten att hennes sista vilorum på jorden var totalt bortglömd. Där fanns inga blommor, däremot så hade ogräset växt sig starkt. Så stort och mäktigt att hennes namn på stenen hade kommit helt i skymundan.

 

Det var då jag beslutade att upphäva den vänliga damens bortglömdhet. Jag böjde mig ner och ryckte bort det förfärliga gräset och den fastvuxna mossan som hade packat sig starkt efter alla år utan skötsel. För mitt inre såg jag den bortglömda tantens vänliga leende, precis samma leende som hon skänkte mig som barn. Hon var i detta nu ihågkommen.

 

Äntligen!

 

 

Roger.