Roger Lindqvist

 

Det var en morgon som alla andra. Den nya dagen låg framför mig som ett nytt oskrivet blad. Hustrun påtade på i köket, medan jag ställde mig framför badrumsspegeln för ännu ett hopplöst försök att kamma till mitt hår. Det finns vissa envisa strån på mitt huvud, som sedan den där torsdagsmorgonen den 26 september 1957 stått i rak givakt. Jag föddes nämligen med svart tjockt hår. Ett arv efter min far. Snart 58 år senare, står samma slags strån fortfarande lika envist i samma srtikta givakt ställning. Den svarta hårmanen har pyst sin väg, den har i stället övergått färgen cendre. Cendre, låter som ett nytt politiskt parti vilket det icke är.

 

När badrumsbesöket var avklarat, hämtade jag min kaffekopp och styrde mina fötter (av storlek 41) mot balkongen. Men nåt var fel. Balkongdörren gick inte att öppna. Det goda humöret försvann lika fort som en isbit i en bastu. Det vill säga; jag hade inget humör kvar. Så illa ställt var situationen. Efter att ha pustat, stånkat och med ett därtill blodrött ansikte, så öppnades dörren på nära på vid gavel.

 

Synen som då mötte mig, fick mitt uschla humör (som inte fanns) att övergå till en skala på 11 getingar av 10. (man har väl läst Expressen, tyvärr). På vår balkong låg en hög med sedlar. Det var av alla de valörer. I högen fanns till och med en Astrid Lindgren som log mot mig, och en något betänksam Ingmar Bergman.