Nyårsaftonen vi aldrig glömmer
Nyårsafton 1996, började som alla andra nyårshelgsaftnar. Hela familjen hade blivit inbjudna till Elisabeths bror Göran och hans familj i Nystrand i Älvsbyn. Barnen längtade efter sina två kusiner, och efter mycket om och men så hade vi packat in det allra nödvändigaste i vår röda Volvo 740. Vi skulle även övernatta hos familjen Öhlund, var det tänkt. God mat, trevligt sällskap, nyårsafton, vad kunde då gå snett? Ja, svaret på den frågan stavas kort och gott: ÄLG!!! När vi så skulle passera ett ställe som heter Övrabyn, hände det som inte bara får hända en festkväll som denna. Från ingenstans dök det upp ett stort "svart föremål" som kraschade mot bilens högra sida. Bilen girade över mot vägens motsatta sida på grund av kollisionen. Vi hamnade så småningom i ett dike.
Våran röda 740 hade fått en rejäl smäll både i tak och i höger sida. Elisabeth gjorde illa sitt öra, när glasrutan fullständigt exploderade av trycket. Barnen, Andreas, Robert och Daniel, klarade smällen utan några som helst skador. Så även jag. Även om vi alla var chockade av händelsen, så var vi tacksamma att ingen ådragit sig några allvarliga skador. När den värsta chocken lagt sig ringde vi från en närliggande fastighet, till Göran, och berättade vad som hänt. Det dröjde inte värst länge innan svågern Göran kom och plockade upp resterna av familjen Lindqvist.
Senare på kvällen när vi ganska så omtumlade satte oss till bords, bjöd aftonens värdinna, Helena, Görans fru, på mat. Och kan ni gissa vad som serverades på våran nyårstallrik? Jo, ÄLGSTEK!!! Ödets ironi kan man tycka. Men så här efteråt är vi glada och mycket tacksamma att vi i alla fall kom undan med livet i behåll.
Bilen då? Jo, det var mitt stora misstag. Den repades upp, och fortsatte att rulla på vägarna, fram till 2003. Robert var då ny ägare på fordonet, och mitt på Sundsgatan i centrala Piteå, kör en bil mot rött ljus, och just precis då passerar Robban med den "röda faran". Summa: Kollision oundviklig! Bilen hamnade återigen hos plåtslagaren, men denna gång så löste vi in den. Heller rättare sagt, vi ville aldrig mera se den. Så slutade alltså historien om våran Volvo 740 av 1987 årsmodell. De allra sista dagarna och veckorna tillbringade Volvon på Bildemonteringen i Storsund. Nu är den alltså i Volvo-himlen. Vila i frid du röda bil. Du som tog oss rätt så många mil. Men en nyårsafton 1996 sa det stopp - det var då som du åkte på en riktig propp! /Roger Lindqvist.
Våran Volvo i april 2003. Redan 1996 stod den på samma plats
utanför plåtverkstan. Då var den ändå mer tilltygad än vad denna bild
visar.
Dagen före kollisionen på Sundsgatan i Piteå, satte sonen fast ett
par nya extraljus för 1.200 kronor. Ja, ni kan ju själva se dem där
de hänger.
Foto: Roger Lindqvist (olycklig bilägare).
Våran röda 740 hade fått en rejäl smäll både i tak och i höger sida. Elisabeth gjorde illa sitt öra, när glasrutan fullständigt exploderade av trycket. Barnen, Andreas, Robert och Daniel, klarade smällen utan några som helst skador. Så även jag. Även om vi alla var chockade av händelsen, så var vi tacksamma att ingen ådragit sig några allvarliga skador. När den värsta chocken lagt sig ringde vi från en närliggande fastighet, till Göran, och berättade vad som hänt. Det dröjde inte värst länge innan svågern Göran kom och plockade upp resterna av familjen Lindqvist.
Senare på kvällen när vi ganska så omtumlade satte oss till bords, bjöd aftonens värdinna, Helena, Görans fru, på mat. Och kan ni gissa vad som serverades på våran nyårstallrik? Jo, ÄLGSTEK!!! Ödets ironi kan man tycka. Men så här efteråt är vi glada och mycket tacksamma att vi i alla fall kom undan med livet i behåll.
Bilen då? Jo, det var mitt stora misstag. Den repades upp, och fortsatte att rulla på vägarna, fram till 2003. Robert var då ny ägare på fordonet, och mitt på Sundsgatan i centrala Piteå, kör en bil mot rött ljus, och just precis då passerar Robban med den "röda faran". Summa: Kollision oundviklig! Bilen hamnade återigen hos plåtslagaren, men denna gång så löste vi in den. Heller rättare sagt, vi ville aldrig mera se den. Så slutade alltså historien om våran Volvo 740 av 1987 årsmodell. De allra sista dagarna och veckorna tillbringade Volvon på Bildemonteringen i Storsund. Nu är den alltså i Volvo-himlen. Vila i frid du röda bil. Du som tog oss rätt så många mil. Men en nyårsafton 1996 sa det stopp - det var då som du åkte på en riktig propp! /Roger Lindqvist.
Våran Volvo i april 2003. Redan 1996 stod den på samma plats
utanför plåtverkstan. Då var den ändå mer tilltygad än vad denna bild
visar.
Dagen före kollisionen på Sundsgatan i Piteå, satte sonen fast ett
par nya extraljus för 1.200 kronor. Ja, ni kan ju själva se dem där
de hänger.
Foto: Roger Lindqvist (olycklig bilägare).
Kommentarer
Trackback
