När Evert Taube gick upp i rök
I 1960-talets tidiga gryning, fanns en värld som fortfarande snurrade åt rätt håll. Där fanns folkvalda politiker som i mina barnaögon mest såg ut som snälla tanter och farbröder. Ett ljust skimmer vilade över mitt barndomslandskap, då fosterlandet ännu hette folkhem och framtidsdrömmarna växte som stora druvklasar på sina träd. Inga fifflande giriga direktörer med feta fallskärmsavtal syntes på lång väg. Och heller inga hemliga konton utplacerade i något avlägset skatteparadis. Girigheten hade ännu inte fått något ansikte.
I månaden december 1963, kom min far hem på sin Monarkmoppe, direkt från Åkes körskola i Piteå, för att berätta för familjen att körkortet nu var i hamn. En mörkblå Volkswagen, -58:a, inköptes till den Lindqvistiska familjen. Och i detsamma öppnades frihetens alla dörrar på vid gavel. Nu stundade nya tider. Nu öppnades nya möjligheter, för den där 58:ans Vw:n skänkte livet nya dimensioner. I min pappas mörkblå bubbla upptäcktes den stora världen där utanför.
1960-talet var för mig också serietidningens tidevarv. Varje torsdag inhandlades veckans nummer av Kalle Anka. För en krona förflyttades jag till Kalles och Musses Ankeborg, och blev därigenom i högsta grad delaktig i alla de olika Disneyfigurernas liv och leverne.
I en vrå i farmor och farfars vardagsrum fanns en tingest som i mina ögon mest liknade en byrå. Det var televisionsapparaten "Centrum", som gjort sitt intåg, på ett alldeles mirakulöst sätt, enligt mina farföräldrars sätt att se. Flera kvällar i veckan satt byns halva befolkning hemma hos farmor och farfar i deras lilla vardagsrum. Mirakellådan hade fångat deras intresse, och det hände ibland att man bakom den flimrande bilden faktiskt kunde urskilja livs levande människor. Men hur de kommit ditin, ja, det var en fråga som livligt diskuterades.
Om det var något som min åldrige farfar inte gillade med nymodigheten så var det den där Taube. Så fort Everts väsande röst hördes upprepades följande procedur. Farfar Amandus skruvade på sig, märkbart besvärad där han satt i sin enorma röda öronlappsfåtölj. Och på sin västerbottniska dialekt ropade han till farmor Hanna: "Hanna, kom å skruv å schwålle jenna!" (Kom och skruva av detta svammel) Hanna, min snälla och tålmodiga farmor, kom inrusande.Och utan en min gick hon fram till mirakellådan, och med ett knäpp försvann både TV-bilden och herr Taube. Måhända att han försvann via takantennen ut i den yttre världsrymden där han fortsatte att sjunga om den vackra Carmencita.
Trots bilinköpet så användes sparkstöttingen flitigt under mina barndomsvintrar. Ibland tog vi oss en tur upp till byn. Det var frostiga och klara kvällar, månen lyste halv däruppe på den magnifika kvällshimlen. Tusentals små stjärneljus glittrade över våra huvuden, och det var nästan så att man inbillade sig att hela universum tittade ner på just mig, där jag satt på mitt varma fårskinn, alltmedan mor och far gav sparken dess kraft.
-"Fortare, fortare!", skrek jag i min iver att komma fram fort nog. Och under mina föräldrars fötter hördes det välbekanta knarret från den klarvita gnistrande snön, samtidigt som kylan bet sig allt hårdare fast i mina redan jätteröda små kinder.
I min farmor och farfars hus tätt intill den grusade byavägen, bodde Louis Armstrong. Inte den riktige, utan min farbror Åke. I sina bästa stunder gjorde han en formidabel imitation av den berömde jazzkungen. Louis skulle säkert känt sig hedrad om han lyssnat. Om man en tidig morgon stod i farmors kök kunde man från det närliggande rummet höra den store "Satchmos" skrovliga röst. Sjungen och framförd på hemmagjord Hortlaxengelska.
Ja, många tokigheter har passerat när man nu idag tittar i backspegelns ljus. Som den gång, en kall vinterdag på hemväg från skolan, när jag till min fasa upptäcker en livlös katt i diket. Djurvän som jag var tog jag den jättestora djupfrysta isklumpen till katt och lunkade bekymrat hemåt. I min iver att vara djurens vän hade jag gått lite väl långt, enligt min mamma.
-"Kanske vi skulle kunna ta och tina upp den mamma, kanske att den bara behöver lite värme, lite mat?" Men efter min mors febrila övertalande började jag snart inse att den djupfrysta kissen redan var i katthimlen. Tokigt? Jovisst, men det är alldeles sant.
Så en dag tog 60-talets barndomsår slut. Inga fler djupfrysta djur i försök till upptining, ingen mer skrovlig Armstrongröst, farbror Åke flyttade. Farmor och farfar är sedan länge borta. Och mirakellådan, ja, den har idag fått sällskap av en annan mirakellåda. Datorn. Det händer att jag önskar att min kära farmor och farfar skulle fått vara med när jag nu idag sitter vid min dator. Och plötsligt så hör jag farfar Amandus röst inne i mitt huvud, -Hanna, vo jär häjna för i schwåll, skruv å dé!" (Hanna, vad är detta för svammel, skruva av det).
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.
Farmor och farfars hus i Hortlax.
Farfar Amandus och farmor Hanna i sitt vardagsrum. Och i vrån
skymtar deras "mirakellåda", TV:n.
Roger på besök hos sin farmor och farfar. Min första cykel med stång.
Gissa om jag var stolt.
-----------------------------------------------------------------------------------
