Musikalisk terror
Några gatumusikanter i Piteå, har under några år stått utanför ett
av våra större varuhus, och spelat Besame Mucho. Hör jag låten
en gång till, är det stor risk att jag spyr på dragspelet.
OBS! Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.
Låt dem du spela Besame Mucho, de kanske är den enda låt som de kan och man stannar ju inte så länge vid kundvagnarna att man hinner höra den fler än en gång. Jag slänger gärna en slant i hatten/fodralet för jag tycker att de tappert står och kämpar för småslantarna och att de ändå på något sätt gör rätt för pengarna.
En man boende på Storgatan i Piteå vittnade häromåret i lokalpressen, om den "ljudterror" han ansåg sig vara utsatt för. Orsaken var en gatumusikant som hela sommaren satt på exakt samma ställe inte långt från hans fönster och spelade samma låt dagarna i ända. Från tidig morgon till sen kväll hördes hur denna musikant "försökte" att spela sig genom den enda låt som fanns på repertoaren. Och kan ni gissa vad låten hette? Jo, Besame Mucho!
Här i Stockholm har gatumusikanterna "Ja det var då min vän" (alltså Mary Hopkins "Those were the days") som favoritlåt ... börjar vara LITE less den nu.
Gatumusiken kan ju vara ett väldigt pittoreskt inslag ute på stan, och även kul att lyssna till. Men tyvärr inte när musikerna ifråga tuggar om samma låt om och om igen.
Hälsn./Roger.
