En historia om Tingsholmen


TINGSHOLMEN klädd i sommarskrud.
Foto. Roger Lindqvist.
--------------------------------------------

Här följer en berättelse, publicerad i Piteå Tidningen julafton 1957. Historien handlar om Tingsholmen och berättaren heter Bengt Lindström. Piteå Tidningen hade i sin tur lånat texten ur SCA:s personaltidning; "SCA-Tidningen", som gav sitt tillstånd för publicering.

På birkarlarnas Tingsholme

Horsgöken drar ut över maderna. Jag är på väg ut till Tingsholmen, hela bygdens knutpunkt i forna tider. En gång tidigare har jag varit dit; som barn fick jag följa med de vuxna och det var något stort att få komma med. Vägen är dålig ty nutidens grustransporter har tärt hårt på en byväg avsedd för långsamma hästforor. De värsta groparna är nödtorftigt reparerade med det nedfallande gruset från bilflaken. Holmen är det alldagliga bygdenamnet, som sitter i som minne av en svunnen tid  då vattnet gick högre upp än nu. Själva bergets snart avskalade hjässa skjuter allt högre upp i och med att skogen runt omkring hugges bort. Grustaget äter sig upp mot toppen. Som en sista tröst har man byggt ett utsiktstorn för att bereda besökare ett snart svunnet tillfälle att skåda ut från denna toppunkt, innan allt har förvandlats till ett enda grusfält.

Kartan sätter topphöjden till 26 m. Runt omkring går en krans av fuktområden, ett minne av den forna vatteninneslutningen. Traditionen berättar ännu att vattnet gått upp där nu åkrarna utbreder sig. På den tiden kunde man verkligen kalla platsen för Tingsholmen. Människans arbete på denna plats är uråldrigt. Redan från 1400-talet finns det rapporter från denna utetingssal. Klagomål hade uppkommit mot birkarlarna (ursprungliga namnet på de köpmän från Birka som först bedrev handel med lapparna) och nu hade en upplandslagman rest upp för att döma i denna sak. Den 6 juni 1424 stadfästes att birkarlarna hade rätt till handel med lapparna, ja lapparna var t.o.m. skyldiga att handla med vissa birkarlar och denna skyldighet övergick till de efterkommande.

Det blev nu goda tider för birkarlarna fram till Gustaf Vasas centralisering. Från Erik av Pommerns tid har man även gjort myntfynd på denna "holme". Tingsplatsen tycks ha varit i bruk under avsevärd tid. Sägnen vet berätta, att på platsen skulle en gång ha dömts några rövare som farit fram med mord och brandskattning genom bygden. När så en ung flicka fördes bort gav sig "den utvalde" ut på spaning. Under färden nedför älven infångades han av rövarna, som tvingade honom medfölja som vägvisare. Efter en lyckad kupp mot en bondgård drog de sig ut till havs, där de gick i land på Bondön. Där festade de om, och när rövarna hade somnat rymde ynglingen sin väg. Han lyckades ta sig i land och nu skickades ett uppbåd av män ut till ön där rövarna togs.

Domen blev att deras händer skulle avhuggas och deras stympade kroppar rullas nedför ett berg i en spiketunna. På avrättningsplatsen spådde en av rövarna, att inte ett grönt strå skulle växa där han gått. Som tack för ynglingens mod säger sägnen, att han fick hela Bondön i förläning. Verkligheten bakom detta bestyrkes av en uppteckning från 1696. Därmed faller förklaringen att det var förrymda ryssar under ryska kriget. Forskare har velat förlägga händelsen till omkring 1400. Vitaliebröderna härjade då i Bottenviken som kapare. Sägnen skulle alltså bevarats under fem och ett halvt sekel!

Under 1800-talet kom en ny tid över Tingsholmen. Sågverk anlades nu överallt i bygden och även här fann man en plats för ett sågverk. Driften avstannade vid sekelskiftet. Ännu kan man dock se spår överallt efter "stohetstiden". Runt bergshöjden där vattnet är tillräckligt djupt finns kajer av "spink". Sumpområdet mellan fastland och djupvatten fylldes med sågavfall. Men vilka mängder måste inte ha erfordrats för dessa långa utskeppningskajer. Man har här ett vittnesbörd om att de som verkade här levde i skogsöverflödets tid.

Numera har mossa och även träd vandrat in på träunderlaget. Björk, vide och al tar upp kampen med tallens utposter. Där vinterstormen och isarna har rivit sönder kajen väller sten och jord fram bjälkar under jakten efter är vår nordiska mylla, utan jord från sydländer fraktad hit som stabilisering av de tomma fartygen. Där har nu barnen grävt fram bjälkar under jakten efter snäckskal och andra "skatter". Stigarna bildar ett virrvarr i den tätnande skogen. Under kringirrandet på de väluppgångna småvägarna kommer jag till ett klapperstensfält, en gammal stenstrand. Hur länge var det sedan vatten kluckade mellan dessa stenar? Nu har lavarna tagit fäste på de rundslipade småstenarna och de nedfallna barrnålarna har gjort sitt bästa för att täppa till mellanrummen så att en till synes hel yta har bildats.

Stigen stupar plötsligt brant ned i en djup ravin. Jag kommer ned i det smala forna vattendraget mellan den yttre och inre holmen. Där nere växer nu nässlor och Epilobium. Annat växtliv gör försök att tränga upp för kanterna som bildar nedrinningsställen för bergssidornas nederbörd. Trädens paradering vid stigen vidgas och en gammal gårdsplan syns. Gräsplanen kan ännu hålla stånd mot skogen. Grunderna där husen stått är nu överdragna av en skyddande gräsbeklädnad. Upphöjningar kan ännu märkas och på och omkring dessa växer förvildade smultron, en kvarlevande rest av de planteringar som fanns här under den hårda tid, som kalls den gamla goda.

Gårdstunet korsas av ingrodda stigar, endast hårdtrampade strängar i ytlagret är kvar. Här gick man otaliga trötta steg under många långa år. Här bodde den tidens barnrika familjer som måste skicka pojkarna i nioårsåldern för att börja arbeta i sågverket, där de sedan mödade sig ett långt strävsamt liv. Här bodde kvinnorna, som ansågs mindre fruktsamma om dom bara hade fött fyra barn. Och här bodde de utslitna fäderna, som handlade på bolagsboden och måste gå upp till förvaltaren för att få några kronor till bedövningsmedlet brännvin. Sparkstöttingsfärden in till staden gick sedan lätt över de snöfria isarna. Hemfärden tycktes lätt trots tyngden av flerkannskaggen. Och sedan glömdes slitet för en stund.

Jag sliter mig ifrån denna boplats och fortsätter min vandring. Stigen strax innanför den ruttnande kajen leker nu alpväg. Än dyker den in i skogen där strandriset gör sitt bästa att hindra vandraren. Där inne har höststormen eller kanske snön fällt en gammal torrbjörk. Den ligger som ett skyttevärn rakt över stigen, vilken redan har fått en extra sväng förbi rotbrottet. Stigen fortsätter på hög höjd ut förbi bergets dunkelsida. Så småningom vrider den sig upp mot toppen där kanske tingsplatsen har legat. Snart är toppen bortgrävd och då har bygden förlorat ett kulturminnesmärke igen. Uppe på toppen får man överblick över området som jag har genomströvat. Mot norr skjuter den udde som har hyst sågverkets brädgård och utskeppningsplats. Ännu längre uppför älven syns de tätnande grönfläckarna mellan vattenspeglarna. För några år sedan kunde man härifrån se skorstenen från ett kristidsnedlagt sågverk och nedför älven ser man nu det ännu levande sågverket, den tredje generationen av sågverk.
---------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 24 december 1957.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0