Roger Lindqvist

Den kom in i våra liv någon gång i slutet av 1980-talet. Den införskaffades som leksak till våra småttingar, som verkade förtjusta över sin nya lekkamrat. Troget ställde den  upp, i vått och torrt. Aldrig ett klagande ljud, trots barnens hängande och klängande. Så plötsligt en dag tog allt slut. Barnen hade blivit stora, och den där snälla pålitliga lekkompisen behövdes inte mer. "Jojo, detta är tacken, efter all den tid som jag varit tillhanda, vår, sommar , vinter och höst".

Ja, ungefär något sådant måste den ha tänkt, där den stod bortglömd i ett hörn på vindan, med en vävande spindel som enda sällskap. Men så gick det några år. En vacker dag uppenbarade sig en liten ljuvlig tös som hette Norah. Hon pekade på den, och sa (på sitt babyspråk) "Vad är det där? Den där saken måste jag få leka med!" Hennes farfar (som inte talade babyspråk) sa till sitt barnbarn att "Jomenvisst! Det är ju klart att du ska leka med den där gunghästen! Vänta ett slag, så ska farfar plocka fram den!"

Sagt och gjort! Trots att åren farit ganska så hårdhänt fram, med den stackars kraken så tycktes jag höra ett glatt litet gnäggande när jag ställde den på vår gräsmatta. Nåja, jag konstaterade snabbt att den var väl inte den vackraste häst som jag sett. Ena örat var borta (var det därför den inte hörde när jag pratade med honom?), den en gång så långa vackra korpsvarta svansen var även den ett minne blott. Men barnbarnet älskade den luggslitna gunghästen. Ja, Norah ville t.o.m. ge den lite mat, för att den såg så mager och eländig ut.

Jag har även börjat umgås med tanken att boka en tid hos veterinären för att åtgärda örat och svansen. Tycker själv att det låter som en bra idé. Så härom dagen, kom jag plötsligt på mig själv med att nynna på en gammal slagdänga från 50-talet. Låten hette "Gamle Svarten" och sjöngs av Cacka Israelsson. Sent på kvällen, när ingen såg, gick jag så ut, satte mig i gräset, och sjöng den gamla melodin för honom. Den tittade med sina vackra hästögon på mig, och innan jag visste ordet av gav den upp ett fasligt gnäggande, som om den ville berätta att den uppskattade min sångstund. Eftersom den är döv på sitt vänstra öra, så lutade jag mig fram (mot det högra) och viskade; "Från och med nu, så döper jag dig till Gamle Svarten!"

Sagoberättare; ROGER LINDQVIST.


Gamle Svarten.


GAMLE SVARTEN

Gamle Svarten, kamrat på vida färden.
Gamle Svarten, den bästa här i världen.
När din vandringsfärd är över,
vänta gröna ängars klöver,
på dej min trogne gamle vän.

Trava på kamrat ty redan lyser månen vår färd,
trava på kamrat du vet att lönen mödan är värd.
På din säkra rygg du mej i natten bär
hem till henne som är för oss båda kär.
Trava på kamrat ty hon oss väntar vid hemmets härd.

Hovarna slå, muntert mot vägens sten,
vad gör det att jag är trött och timmen sen?
Hemåt det bär över berg och mo,
hem till stugan i dalens ro.
Och stjärnor lysa vägen, till vårt lilla bo.

Originalet hette "Old Faithful" och skrevs av M. Carr - H. Kennedy.
Den svenska texten skrevs av sångaren Sven-Olof Sandberg, som
även sjöng in den på platta. Men det var en annan herre - Cacka
Israelsson - som fick en s.k. dunderhit med den. Och så här ser
Cacka ut idag:


CACKA ISRAELSSON är idag 81 år fyllda. Men minns den här tiden
väldigt väl, när han reste land och rike runt till olika Folkets Parker
som sångidol. Cacka besökte även oss här i Piteå vid ett tillfälle. Det
var när han uppträdde på Öholma 1957.
-----------------------------------------------------------------------------
Fotot av Cacka har hämtats från: www.snabelposten.se
Fotot av Gamle Svarten: Roger Lindqvist.