Fyra timmar i Ingvar Kamprads värld
En kväll sa min hustru (det som många hustrur någon gång i livet säger till sin man) -"Jag vill att vi åker till IKEA!". Ordet IKEA fick mig nästan att bli både yr och illamående. Jag har nämligen gått där förut. Och varje gång så har jag "råkat" bli less efter cirka 10 minuter. Som den snälle och ibland alltför beskedlige äkta man jag är, sa jag ; "Javisst, Bettan! vi åker till IKEA när helst du vill!". Hon tittade på mig och sa; "Va bra, vi åker redan imorgon".
Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.
När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.
-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.
Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.
-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.
Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.
Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".
Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.
Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.
En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.
När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.
I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.
Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.
När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.
-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.
Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.
-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.
Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.
Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".
Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.
Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.
En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.
När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.
I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.
Kommentarer
Trackback
