Roger Lindqvist

En dikt, som tillkom under min sjukdomstid våren 2005. Det var en period i mitt liv, som har lämnat djupa och bestående avtryck i mitt sätt att vara, och hur jag numer ser på min värld och omgivning. Sjukdomen inte bara tog, den tillförde någonting också. En mognad och visdom, som inte går att köpa för pengar.

Den sista dagen
-----------------------

I den sista morgonen, vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax utanför
Dess gröna bladverk sträckte ut
sina armar, som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i närheten av bersån
satt husets katt, och lät sig smekas
av den värme som solen gav

I den sista morgonen, stod du
för sista gången vid din rakspegel
Dina ögon tittade sig vilset omkring,
när allt var över satt du som vanligt
med en stor kopp té, och bläddrade
förstrött  i morgontidningen
Ditt huvud värkte och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din tunna kropp
Och i en skälvande sekund,
frös allt till is, när du mindes det
friska livet från förr

Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången på de blommor
som lyste så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla vederfors dig
och i ditt djupaste innersta
tackade du, den vakande Guden
för att livet tagit sig så skonsamma vägar
för er alla
I den sista timmen smög du din hand
till din frus händer, och kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var kommen
och någon ny dag, skulle aldrig mera gry

ROGER LINDQVIST