Pappa till sin egen pappa
Min pappa var väl som alla andra pappor. Han gick till sitt jobb utan knot, skottade snö, klippte gräs, målade hus, spikade fixade och donade. Han älskade oss, inte så mycket i ord, men med en värme som jag fortfarande kan känna. Visst röt han till, visst flög ett och annat hårt ord mot våra väggar, men jag var alltid fullt förvissad om att i pappas inre, längst därinne där ingen utom Gud själv kan se, flöt en varm och livskraftig källa av ärlig och uppriktig kärlek. Sån var min pappa. Kanske ibland ordfattig, kanske ibland en aning karg i sitt sätt, men kärlekens inre låga slocknade aldrig.
Pappa var pappa, och jag hans son. En dag skulle våra respektive roller bli helt ombytta. -"Er far har Alzheimer", sa den danske läkaren, samtidigt som hans blick sökte våra. Min mor, syster och jag, hade under en längre tid förstått, att någonting var på tok. Den aktuella dagen på kliniken, fick vi så äntligen svaret. Vad som sen hände, är en berättelse i djup mänsklig och själslig förnedring. Min älskade far hade drabbats av en sjukdom som så småningom berövade honom alla hans livsviktiga funktioner. Jag kan ännu se paniken i hans ögon, den där gången han mötte en gammal arbetskompis, som han i vanliga fall brukade prata med. Allt blev till en enda stor tystnad. Pappas ord fanns där inte längre. Han var oförmögen att föra ett normalt samtal, men jag såg hur han led. Pappa dog den 4 juni 2005, i sin säng på det äldreboende, dit han flyttat 5 månader tidigare. Och vi alla som fanns runt honom i dödsögonblicket, tyckte att det var skönt att pappa äntligen fick lägga ner sitt gråa och trötta huvud.
Hösten 2007, skrev jag denna dikt som sammanfattar något av vad jag nyss berättat.
GRÅT INTE PAPPA
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min,
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små
Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig på,
det gör det ganska ofta,
då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd,
är en önskan att vi alla
skall mötas i en bättre värld
ROGER LINDQVIST
Pappa var pappa, och jag hans son. En dag skulle våra respektive roller bli helt ombytta. -"Er far har Alzheimer", sa den danske läkaren, samtidigt som hans blick sökte våra. Min mor, syster och jag, hade under en längre tid förstått, att någonting var på tok. Den aktuella dagen på kliniken, fick vi så äntligen svaret. Vad som sen hände, är en berättelse i djup mänsklig och själslig förnedring. Min älskade far hade drabbats av en sjukdom som så småningom berövade honom alla hans livsviktiga funktioner. Jag kan ännu se paniken i hans ögon, den där gången han mötte en gammal arbetskompis, som han i vanliga fall brukade prata med. Allt blev till en enda stor tystnad. Pappas ord fanns där inte längre. Han var oförmögen att föra ett normalt samtal, men jag såg hur han led. Pappa dog den 4 juni 2005, i sin säng på det äldreboende, dit han flyttat 5 månader tidigare. Och vi alla som fanns runt honom i dödsögonblicket, tyckte att det var skönt att pappa äntligen fick lägga ner sitt gråa och trötta huvud.
Hösten 2007, skrev jag denna dikt som sammanfattar något av vad jag nyss berättat.
GRÅT INTE PAPPA
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min,
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små
Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig på,
det gör det ganska ofta,
då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd,
är en önskan att vi alla
skall mötas i en bättre värld
ROGER LINDQVIST
Kommentarer
Postat av: Anne
Min pappa fick också Alzheimer's, och det är så skönt att få läsa att någon annan också blev glad när döden äntligen kom - det var ju så ovärdigt för pappa under en längre tid! Han dog 5 Juli 1997 och hans mor (min farmor) gick bort 5 juli 1979.. vad man nu kan dra för paralleler med det? Njut av kylan och snön - den är snart ett minne blott! Krama Norah från mig!
Trackback
