En tango i Lillträsk med John Harrys trio
Det var den händelserika sommaren 1973. Rånaren Janne Olsson med kumpanen Clark Olofsson, tar fyra bankanställda som gisslan vid ett bankrån på Norrmalmstorg i Stockholm. I riksdagsvalet kämpar Palme och Fälldin om regeringsmakten. Gustaf VI Adolf insjuknar på sitt sommarresidens Sofiero, och förs i ilfart till lasarettet i Helsingborg där han så småningom avlider, den 15 september.
Många mil därifrån i Hortlax kyrka, lovsjungs sommaren av en grupp ungdomar i nionde klass. I den mest stämmningsfulla av alla psalmer, "Den blomstertid nu kommer." Efter betygsutdelningen skiljs vägarna, och dörren till en okänd men spännande vuxenvärld öppnas. I Norrbotten råder värmebölja, den varmaste juli på 100 år enligt massmedia. Haraholmshamnen invigs under stor pompa och ståt. Piteå kommunala musikskola i sina färggranna röda uniformer, underhåller under ledning av Curt Nilsson.
Sommaren 1973 är jag nybliven medlem i John Harrys trio från Älvsbyn. I Lillträsk camping görs debuten, och bakom sitt elektroniska dragspel på den minimala estraden kan man höra kapellmästaren Harry Berglunds sång: -"Varma dagar, invid Medelhavets strand, lilla Rose-Marie lilla Rose-Marie, där vi vandrade omkring i solvarm sand." Under kvällen bjuds danspubliken även på tango, hambo och schottis. Sven-Åke Andersson klädd i svart slokhatt, och i vanliga fall medlem i Älvsbyorkestern Leffes, är för aftonen inhyrd basist, istället för ordinarie Tommy Sällström som fått förhinder.
Musikanter kommer och går. Under en period återfinns basisten Jan-Olof Höglund, samt gitarristerna Leif Grahn och Bosse Nyman. Bosse kom att bli en god vän, som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Jazzen var ett av våra gemensamma intressen. Och det här året -73, gick vi på jazzclub tillsammans, lyssnade bl. a. på Arne Domnérus, Georg Riedel, Janne Schaffer och Ola Brunkert. Jazzgitarristen Barney Kessel - Bosses favorit - avlyssnades på vinylskiva i finsoffan hemma hos honom på Hortlaxvägen. Musiken var alltid närvarande i våra möten, musik förenar ju som bekant. Harry är också borta, dragspelet tystnade för gott för snart 16 år sedan.
John Harrys trio utökas så småningom både till kvartett, kvintett och innan orkestern definitivt går i graven har man också blivit sextett. Harry präglas av ett stort och varmt brinnande spelmanshjärta, och trots diverse motgångar - sjukdomar, bilolyckor mm - fortsätter han sitt kall. En äkta och genuin speleman, med andra ord.
Inköp av nya scenkläder på KC i Piteå för 520 kronor. En skrikig och mycket djärv skjorta i orange, mörkblå kavaj, blå byxor och vita skor, och som kronan på verket en stor svart rosett. Den svarta "propellern" skulle säkert utan svårighet kunnat lyfta ett mindre sportflygplan. På Malmia i Kiruna en kväll i november håller kavajuslingen att ta kål på mig. Den känns alltför tajt och hämmar mina rörelser. Även den svarta propellern runt halsen gör livet surt, den fungerar närmare som en strypsnara, och om inget radikalt görs kommer jag att falla död ner, med ett fruktansvärt brak över mina trummor. Räddas det som räddas kan. Mitt mellan Twilight time och Only you, kastas den mörkblå kavajen på scengolvet, och min kroppstemeratur återgår så smått till det normala.
Yngve Forssélls från Skellefteå spelar samma kväll, fast på den större scenen. Med sina 24 veckor på Svensktoppen har deras, "Så gick det till när farfar var ung," blivit nästan av en landsplåga. Innan kvällen börjar hinner vi få en pratstund med sångaren Roger Johnson, som tillsammans med Elizabeth "Liz" Lundberg står för det vokala inslaget i orkestern.
Övernattning på hotell Ferrum. Upp tidigt på söndagsmorgonen. Längtar hem. De 40 milen tar nån timme, och vid hemkomsten finns inte mycket kvar av det gage på 250 kronor som jag fick i min hand föregående kväll. Nästa helg väntar spelning i Kalix, därefter Perudden i Svensbyn.
En fredag i december anordnas en jättebaluns på Forum i Älvsbyn, med anledning av deras 20 årsjubileum. Kvällen till ära bjuds publiken på dans till tre Älvsbyorkestrar, John Harrys, Leffes och Rolf Åhmans. Mellan klockan 21:00 till 01:00 kör banden så kallad "non-stop-dans."
Året 1973 avslutas med vattkoppor för min del. Ingen spelning under några helger, jag ser helt enkelt inte klok ut med alla röda och kliande utslag. Men jag slipper i alla fall glädjande nog den svarta propellern och den allt för varma kavajen. Tur i oturen så händer en våldsam bilolycka i södra Bredåker, när John Harrys orkester kolliderar med ett flertal älgar, på sin väg till en spelning i Kalixtrakten. Alla klarar sig nästan så gott som oskadda, utom kapellmästaren Berglund (John Harry) Han tvingas till en lång tids lasaretts vistelse. Och på grund av omständigheterna, upplöses orkestern på obestämd tid. 1975 har John Harrys utökats till kvartett, och spelar åter ute på dansbanorna. Men med nästan nytt manskap. Själv spelar jag sen 1974 i Rolf Åhmans, men det får bli en annan historia.
ROGER LINDQVIST
Sommaren 1973 började jag i John Harrys trio. Året därpå i januari
1974 blev jag trummis i Älvsbybandet Rolf Åhmans fram till orkesterns
upplösning 1982.
Många mil därifrån i Hortlax kyrka, lovsjungs sommaren av en grupp ungdomar i nionde klass. I den mest stämmningsfulla av alla psalmer, "Den blomstertid nu kommer." Efter betygsutdelningen skiljs vägarna, och dörren till en okänd men spännande vuxenvärld öppnas. I Norrbotten råder värmebölja, den varmaste juli på 100 år enligt massmedia. Haraholmshamnen invigs under stor pompa och ståt. Piteå kommunala musikskola i sina färggranna röda uniformer, underhåller under ledning av Curt Nilsson.
Sommaren 1973 är jag nybliven medlem i John Harrys trio från Älvsbyn. I Lillträsk camping görs debuten, och bakom sitt elektroniska dragspel på den minimala estraden kan man höra kapellmästaren Harry Berglunds sång: -"Varma dagar, invid Medelhavets strand, lilla Rose-Marie lilla Rose-Marie, där vi vandrade omkring i solvarm sand." Under kvällen bjuds danspubliken även på tango, hambo och schottis. Sven-Åke Andersson klädd i svart slokhatt, och i vanliga fall medlem i Älvsbyorkestern Leffes, är för aftonen inhyrd basist, istället för ordinarie Tommy Sällström som fått förhinder.
Musikanter kommer och går. Under en period återfinns basisten Jan-Olof Höglund, samt gitarristerna Leif Grahn och Bosse Nyman. Bosse kom att bli en god vän, som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Jazzen var ett av våra gemensamma intressen. Och det här året -73, gick vi på jazzclub tillsammans, lyssnade bl. a. på Arne Domnérus, Georg Riedel, Janne Schaffer och Ola Brunkert. Jazzgitarristen Barney Kessel - Bosses favorit - avlyssnades på vinylskiva i finsoffan hemma hos honom på Hortlaxvägen. Musiken var alltid närvarande i våra möten, musik förenar ju som bekant. Harry är också borta, dragspelet tystnade för gott för snart 16 år sedan.
John Harrys trio utökas så småningom både till kvartett, kvintett och innan orkestern definitivt går i graven har man också blivit sextett. Harry präglas av ett stort och varmt brinnande spelmanshjärta, och trots diverse motgångar - sjukdomar, bilolyckor mm - fortsätter han sitt kall. En äkta och genuin speleman, med andra ord.
Inköp av nya scenkläder på KC i Piteå för 520 kronor. En skrikig och mycket djärv skjorta i orange, mörkblå kavaj, blå byxor och vita skor, och som kronan på verket en stor svart rosett. Den svarta "propellern" skulle säkert utan svårighet kunnat lyfta ett mindre sportflygplan. På Malmia i Kiruna en kväll i november håller kavajuslingen att ta kål på mig. Den känns alltför tajt och hämmar mina rörelser. Även den svarta propellern runt halsen gör livet surt, den fungerar närmare som en strypsnara, och om inget radikalt görs kommer jag att falla död ner, med ett fruktansvärt brak över mina trummor. Räddas det som räddas kan. Mitt mellan Twilight time och Only you, kastas den mörkblå kavajen på scengolvet, och min kroppstemeratur återgår så smått till det normala.
Yngve Forssélls från Skellefteå spelar samma kväll, fast på den större scenen. Med sina 24 veckor på Svensktoppen har deras, "Så gick det till när farfar var ung," blivit nästan av en landsplåga. Innan kvällen börjar hinner vi få en pratstund med sångaren Roger Johnson, som tillsammans med Elizabeth "Liz" Lundberg står för det vokala inslaget i orkestern.
Övernattning på hotell Ferrum. Upp tidigt på söndagsmorgonen. Längtar hem. De 40 milen tar nån timme, och vid hemkomsten finns inte mycket kvar av det gage på 250 kronor som jag fick i min hand föregående kväll. Nästa helg väntar spelning i Kalix, därefter Perudden i Svensbyn.
En fredag i december anordnas en jättebaluns på Forum i Älvsbyn, med anledning av deras 20 årsjubileum. Kvällen till ära bjuds publiken på dans till tre Älvsbyorkestrar, John Harrys, Leffes och Rolf Åhmans. Mellan klockan 21:00 till 01:00 kör banden så kallad "non-stop-dans."
Året 1973 avslutas med vattkoppor för min del. Ingen spelning under några helger, jag ser helt enkelt inte klok ut med alla röda och kliande utslag. Men jag slipper i alla fall glädjande nog den svarta propellern och den allt för varma kavajen. Tur i oturen så händer en våldsam bilolycka i södra Bredåker, när John Harrys orkester kolliderar med ett flertal älgar, på sin väg till en spelning i Kalixtrakten. Alla klarar sig nästan så gott som oskadda, utom kapellmästaren Berglund (John Harry) Han tvingas till en lång tids lasaretts vistelse. Och på grund av omständigheterna, upplöses orkestern på obestämd tid. 1975 har John Harrys utökats till kvartett, och spelar åter ute på dansbanorna. Men med nästan nytt manskap. Själv spelar jag sen 1974 i Rolf Åhmans, men det får bli en annan historia.
ROGER LINDQVIST
Sommaren 1973 började jag i John Harrys trio. Året därpå i januari
1974 blev jag trummis i Älvsbybandet Rolf Åhmans fram till orkesterns
upplösning 1982.
Kommentarer
Trackback
