Spelning med förhinder
Att vara dansmusiker innebar ibland både långa och många resor till olika ställen runt om i Norrland. För det mesta möttes man av idel glada och goa människor, som kanske åkt många mil på mörka och hala vintervägar, alltför att under ett par timmar känna gemenskap med andra likasinnade. Ett välfyllt dansgolv med människor i olika åldrar, och därtill en hög och uppsluppen stämmning i ett Folkets Hus någonstans i ett mindre samhälle, där alla i princip "gått man ur huse," det var den bästa belöning man kunde få. Hade man dessutom i god tid före spelningens början lyckats få sig serverad en läcker macka med tillhörande nykokt kaffe av nån vänlig dam i köket, ja då var lyckan total. Efter en glad men ibland svettig kväll, kändes tillfredställelsen än större när vi sent omsider styrde vår orkesterbuss hemåt i den mörka natten efter fullbordat verk.
Historien som jag nu ska berätta, skulle sålunda kunnat handla om en helt vanlig spelning, en i den långa raden som gjordes under det glada 1970 och 80 talet. Den till synes helt vanliga aftonen med alla tillhörande förberedelser, skulle bli en av de mest ovanliga som jag varit med om. Den aktuella lördagskvällen i oktober 1983, hade vi i Kjell-Bertils orkester engagerats för en så kallad mogendans i Bureå folkets hus. Cirka 10 mil enkel väg. Några av kollegornas äkta hälfter hade anmält sitt intresse av att åka med för att förhoppningsvis göra sig en glad kväll i det västerbottniska Bureå. Stämmningen var på topp, och ingen missunnade dessa stackars "gräsänkor" som år ut och år in nästan varje helg satt hemma med sina snoriga barn medan deras gubbar åkte Norrland runt i någon gammal rostig orkesterbuss, till olika Folkets Hus, danslogar och även Stadshotell för att utöva sin hobby.
Det var dom alltså väl unnat att göra ett studiebesök för att titta lite närmare på denna kringresande danscirkus. Glada i hågen styrdes den röd vita mercabussen med allt sitt digra innehåll av musikinstrument och muntra fruar mot vårt södra grannlän. Eftersom vi anlände rätt sent till platsen och ingen var där, blev förvåningen väldigt påtaglig när lokalen visade sig vara både mörk och rejält tillbommad. Inte långt därifrån fanns lyckligtvis en telefonkiosk som vår vördade kapellmästare genast uppsökte, i hopp om att bringa klarhet i detta för oss stora mysterium. När så herr kapellmästaren efter ett antal minuter och några ringda telefonsamtal uppenbarade sig, omringades han av sina medmusikanter som vid det här laget antagit formen av stora stirrande frågetecken. Även de medföljande fruarna, som kvällen till ära iklätt sig sina allra finaste kreationer, väntade intresserat på ett svar.
Nyfikenheten visste inga gränser för vad som komma skulle. När han så småningom tog till orda, efter en stunds tystnad, trodde vi inte våra öron. -"Hörrni gubbar, visst ska vi spela här, men det kommer nog ingen publik ikväll. Vi spelar till hösten - nästa år!" Det visade sig att ett misstag begåtts, på grund av den mänskliga faktorn. Kontraktet hade blivit slarvigt läst. Kjell-Bertils orkester som för det mesta anlände i sista minuten till sina spelningar, hade denna oktoberkväll överraskat sig själva, och en mycket förvånad dansarrangör, med att vara ett år för tidigt till sitt engagemang. Därav allas våra tappade hakor. För er som nu undrar så utfördes den aktuella spelningen så småningom under hösten 1984. Allt enligt uppgjort schema till allas vår belåtenhet, i ett fullsatt Bureå Folkets Hus.
Roger Lindqvist
KJELL-BERTILS. Tomas Åström, Robert Öberg, Kjell Andersson, Allan
Lundström och Roger Lindqvist
Orkesterbussen. Här på en spelning i Kalix 1983.
Kjell-Berils orkesterbuss, vilar hemma i Hortlax inför nästa gig.
Robban Öberg rattar bussen på väg till en spelning, sommaren -84.
Historien som jag nu ska berätta, skulle sålunda kunnat handla om en helt vanlig spelning, en i den långa raden som gjordes under det glada 1970 och 80 talet. Den till synes helt vanliga aftonen med alla tillhörande förberedelser, skulle bli en av de mest ovanliga som jag varit med om. Den aktuella lördagskvällen i oktober 1983, hade vi i Kjell-Bertils orkester engagerats för en så kallad mogendans i Bureå folkets hus. Cirka 10 mil enkel väg. Några av kollegornas äkta hälfter hade anmält sitt intresse av att åka med för att förhoppningsvis göra sig en glad kväll i det västerbottniska Bureå. Stämmningen var på topp, och ingen missunnade dessa stackars "gräsänkor" som år ut och år in nästan varje helg satt hemma med sina snoriga barn medan deras gubbar åkte Norrland runt i någon gammal rostig orkesterbuss, till olika Folkets Hus, danslogar och även Stadshotell för att utöva sin hobby.
Det var dom alltså väl unnat att göra ett studiebesök för att titta lite närmare på denna kringresande danscirkus. Glada i hågen styrdes den röd vita mercabussen med allt sitt digra innehåll av musikinstrument och muntra fruar mot vårt södra grannlän. Eftersom vi anlände rätt sent till platsen och ingen var där, blev förvåningen väldigt påtaglig när lokalen visade sig vara både mörk och rejält tillbommad. Inte långt därifrån fanns lyckligtvis en telefonkiosk som vår vördade kapellmästare genast uppsökte, i hopp om att bringa klarhet i detta för oss stora mysterium. När så herr kapellmästaren efter ett antal minuter och några ringda telefonsamtal uppenbarade sig, omringades han av sina medmusikanter som vid det här laget antagit formen av stora stirrande frågetecken. Även de medföljande fruarna, som kvällen till ära iklätt sig sina allra finaste kreationer, väntade intresserat på ett svar.
Nyfikenheten visste inga gränser för vad som komma skulle. När han så småningom tog till orda, efter en stunds tystnad, trodde vi inte våra öron. -"Hörrni gubbar, visst ska vi spela här, men det kommer nog ingen publik ikväll. Vi spelar till hösten - nästa år!" Det visade sig att ett misstag begåtts, på grund av den mänskliga faktorn. Kontraktet hade blivit slarvigt läst. Kjell-Bertils orkester som för det mesta anlände i sista minuten till sina spelningar, hade denna oktoberkväll överraskat sig själva, och en mycket förvånad dansarrangör, med att vara ett år för tidigt till sitt engagemang. Därav allas våra tappade hakor. För er som nu undrar så utfördes den aktuella spelningen så småningom under hösten 1984. Allt enligt uppgjort schema till allas vår belåtenhet, i ett fullsatt Bureå Folkets Hus.
Roger Lindqvist
KJELL-BERTILS. Tomas Åström, Robert Öberg, Kjell Andersson, Allan
Lundström och Roger Lindqvist
Orkesterbussen. Här på en spelning i Kalix 1983.
Kjell-Berils orkesterbuss, vilar hemma i Hortlax inför nästa gig.
Robban Öberg rattar bussen på väg till en spelning, sommaren -84.
Kommentarer
Trackback
