Roger Lindqvist

Berättelsen som följer är i mångt och mycket en rätt så tragikomisk historia. Ett  dokument från dansbandsvärldens baksida, långt från allt glitter och glamour, om hur en alldeles vanlig spelkväll, snabbt förvandlades till en i det närmaste okontrollerbar situation. Det hela tog sin början en lördag i januari 1984. Kjell-Bertils orkester skulle i vanlig ordning åka med sin orkesterbuss  till Gunnarsbyns Folkets Hus. En av bandets ordinarie medlemmar, befann sig vid tillfället på en annan plats i landet. Därför hade en vikarie inkallats. Några månader tidigare hade två av bandets medlemmar betämt sig för att sluta. I ett enda slag stod vi utan både keyboardist och saxofonist. Tomrummet efter saxofonisten ordnades snart upp, detta med en tidigare medlem, och där fanns inga problem. När det gällde keyboardsidan, hade en ersättare (som vi kan kalla för Olle) börjat. Det skulle snart visa sig att Olle var en man fylld av många personliga problem, och som därför gav oss en mängd huvudbry. Olle kom att bli vår "lilla nödlösning", tills vi skaffat en något stabilare medmusikant. Så vi i bandet beslöt oss för att skjuta det hela på framtiden.

Lördageftermiddagen den 14 januari, åkte tre av orkesterns medlemmar med orkesterbussen i riktning mot Gunnarsbyn. Men ganska så snart insåg vi att värmen i bussen var ur funktion. Trots en frenetiskt felundersökning kunde vi inte avhjälpa problemet. Klockan tickade, som resulterade i en sorts nervanspänning för oss ombordvarande. Tur i oturen var ju att vi hade våra varma vinterkläder, mössor, halsdukar och tjocka yllevantar, för att i viss mån hålla den värsta kylan borta.  Det enda akuta var att bussens alla rutor isades igen. Så medan chauffören satt bakom ratten, hjälptes vi åt för att hålla upp sikten. Mitt i villervallan så dök nästa problem upp i den starkt nedkylda orkesterbussen. Inga bromsar. Nåja, det kanske kändes en svag antydan till broms, men för säkerhetsskull stannade vi för en påfyllning av bromsolja.

Den första etappen på denna händelserika lördagseftermiddag var Hertsön i residensstaden Luleå. Det var där som våran Olle bodde. Medan vår kapellmästare gick för att anmäla vår ankomst, satt jag och min kollega i bussen och huttrade och frös. Efter en kort stund var han tillbaka. Det allra första han sa, lämpar sig definitivt inte inte i tryck. Men att något var mycket galet det kunde vi se, och detta "något" fick vårt blod att frysa ytterligare 200 grader.
-"Nu är det kris, grabbar. Olle sitter på häktad på "Vita duvan" här i stan. Polisen sydde in honom idag". sa kapellmästaren väldigt uppbragt.
-"Jag ringer Allan!", fortsatte han.  Allan var vår underbare saxofonist som efter sex år i bandet,  slutat några månader tidigare. Nästa steg var att hitta en telefonkiosk. (Märk, att detta var innan mobilen blev var mans egendom).

Sedan samtalet var avslutat, och vi fått en positivt besked av Allan, att han skulle "dyka upp" under kvällen, fortsatte vi mot målet: Folkets Hus i Gunnarsbyn. Att hitta vägen mot spelstället visades sig vara bättre sagt än gjort. Under färdens gång utbröt ett kraftigt snöfall, vilket gjorde sikten än mycket värre. Kom ihåg att bussens fönster sedan tidigare var hårt ansatt av imma och is. När bussen med de tre bandmedlemmarna så småningom - trodde sig - närma sig målet, utbröt nästa problem; var ligger Gunnarsbyn? Under mer gynnsamma omständigheter skulle det hela säkerligen förlöpt utan större problem, men nu i denna stund, gick allt runt i huvudet. Vi stannade vid vägkanten, för att kika lite närmare på en skylt som var alldelse för nedsnöad för att kunna avläsas.

Jag erbjöd mig frivilligt att plumsa ut i den djupa snön, för att röja mystiken i "skyltfrågan". Vid tiden för "snöplumsandet" hade mörkret fallit, som ett stort svart täcke över omgivningen vilket gjorde det ännu mer krångligt på alla sätt och vis. Conny, tog då fram den enda ficklampa som fanns i bussen. En liten lampa som gav ifrån sig det  svagaste ljus som världen någonsin skådat. I min strävan att att få bort snö och is från skylten, hade jag ett redskap i handen. Följden blev att varenda gång jag hoppade upp för att slå till, sjönk jag allt djupare ner i snön. Under tiden gjorde Conny allt han bara förmådde för att "lysa upp min värld". Så småningom kunde vi urskilja namnet "Gunnarsbyn" på den snöbelamrade vägskylten. Visserligen såg jag ut som en liten snögubbe när jag väl kom fram till bussen, men vi hade i alla fall kommit nästan fram till slutdestinaitionen. 

På bron till Fokets Hus stod Janne, han körde egen bil den här kvällen.  Det var han som inkallats när vår ordinarie basist fått förhinder pga sitt civila jobb. När vi lite slokörade försökte ge oss på en förklaring till vår sena ankomst, och alla otroliga händelser som kantat vår väg, visste vi inte var vi skulle börja. In med alla instrument ur den karga vinterkylan. In i den välgörande värmen. Problemen stannade tyvärr inte där. Den orgel, som Olle brukade spela på, hade inte mått så bra i kylan. Elektroniken spelade oss ett spratt, genom att ge ifrån sig en hög ton - som Birgit Nilsson troligen skulle blivit grön av avundsjuka av att höra -. Tonen lät konstant hela tiden, så vi trodde att vi samtliga skulle avlida av förskräckelse.

Snabbt monterade vi ihop våra respektive instrument. Här skulle det gå undan, publiken skulle alldeles strax anlända. Jodå, den höga orgeltonen lät lika starkt fortfarande. Ett tecken på att den kanske drabbats av "orgelsjuka?".
-"Ånej!", hördes gitarristen utropa, när en hög rökpelare steg upp från gitarrförstärkaren upp mot scentaket.
-"Det brinner!", hördes en av de andra kollegorna utropa, själv ville jag bara försvinna ner genom ett stort hål i golvet, för att kanhända landa någonstans långt, långt bort, gärna då i Kina. Ja, som sagt gärna långt från kalla bussar, fängelser, snö och brinnade gitarrförstärkare. Men nu satt jag här, på scenen i Gunnarsbyns Folkets Hus och hade med andra ord en lång spelkväll framför mig.

Omkring klockan tio, kom äntligen Allan. Med en klädpåse på ryggen, och med kepsen på svaj, var den första frågan vi fick; -"Vad är det för hög ton som låter?" Just då var vi i full gång med spelandet. Så något bra svar fick han inte förrän i pausen. Allan berättade att det inte var det lättaste att hitta till Folkan. Något som han inte var ensam om, alltså. Kvällen fortlöpte under lite påklistrade miner. För därinne i våra huvuden, hade vi nog inte riktigt hunnit fatta allt det stökiga som hänt oss under den sena eftermiddagen. Spelningen avslutades, och vi åkte senare hemåt i vår kalla orkesterbuss. Beträffande "nödlösningen", Olle, så fick han avsked efter fängelsevistelsens slut. Våra vägar korsades aldrig mer. Och något år efter händelsen, kunde vi läsa den dödsannons med hans namn i. Ett tråkigt slut, på en sådan musikbegåvad person. Men Olles problem var alltför djupt gångna, efter många års missbruk. Synd bara på en sådan begåvad musikant.


Personen "Olle" finns inte med på denna bild! Fr. v. Allan, Roger, Thomas,
Kjell och Robert.

--------Roger Lindqvist----den 29 april 2010.--------------