Katten som ville vara en banan
Katten Pelle är sju år fyllda. Tillsammans med storasyster Sessan lever han ett lugnt kattliv hemma hos husse och matte i Hortlax. Pelle som under de senaste åren antagit en allt mänskligare skepnad, har tagit på sig uppgiften att beskydda sitt/vårt hus mot diverse rått/mössangrepp. Troget ser man honom spanande runt tomtgränsen, för så fort nån stackare till mus ens sätter sin tass på egendomen, ja, då är Pelle snabb som en spottande kobra. Och många är de kadaver som Pelles husse skyfflat bort under åren som gått.
Idag uppstod en liten dispyt mellan Pelle och hans husse. Det hela började när husse kom ut, glad i hågen med sin obligatoriska go´bulle, och med en kaffekopp i handen. Pelle som låg i sin husses favoritstol tog väldigt illa vid sig när husse helt resolut bad honom att gå därifrån. Med tunga tasssteg, gick den farlige mössjägaren direkt till den banankartong som stod på en plats inte långt därifrån. Morrhåren hängde, svansen slokade, och hela Pelles väsen tycktes så oföbarmligt deprimerande och uppgivet.
Efetr en stund, när Pelles husse druckit sitt kaffe, och slukat sin go´bulle, gick han fram till sin rödhåriga styvson och frågade hur det egentligen var fatt.
-Jo, husse, jag har tänkt på livet. Jag vill inte längre vara katt, jag vill vara en banan!
-En banan! utbrast husse förvånat. Vafrör just en banan?
-Ja, jag tycks se att på bananer ställer ingen några som helst krav. Jag känner mig väldigt trött just nu. Husse....jag tror att jag har "gått i väggen".
-Du ska se att det känns bättre om nån dag, sa husse och kliade sin rödhåriga katt under hakan.
-Betyder det att jag kan ligga i den här banankartongen och åtminstone få låtsas att jag är en gul banan?
-Det är klart att du kan, sa Pelles förstående husse, och gick sakta därifrån.
Efter cirka tio minuter, hoppar Pelle upp från kartongen medan han ropar till sin (återigen) kaffedrickande husse:
-Jodu, jag har tänkt....jag vill nog inte vara banan, jag vill vara Pelle!
-Låter bra, fortsätt att vara Pelle, Pelle, sa husse medan han tog sig en ny go´bulle från fatet.
-Husse! hördes Pelle återigen ropa, du kan väl låta kartongen stå kvar härute, utifall jag skulle vilja vara banan någon annan gång.
-Självklart, ropade husse tillbaka. Tur att man har förstående fosterföräldrar. Det var väl ändå för väl att jag och syrran hamnade här i Hortlax. Vi är ena riktiga lyckoostar, tänkte Pelle i sitt stilla sinne, och vandrade iväg mot den stora ängen på jakt efter nya villebråd att infånga.
-Jag har tänkt, sa Pelle, och tittade sig oroligt omkring....
-Jag har bestämt att jag vill tillbringa resten av mina nio liv i den här
kartongen som en banan.....
Efter tio minuter, hoppade Pelle upp från kartongen och sa att han
inte längre ville vara en banan. Husse, drog en lättnandes suck. Medan
Pelle katt sågs springa mot sina jaktmarker längre bort på vägen.
Idag uppstod en liten dispyt mellan Pelle och hans husse. Det hela började när husse kom ut, glad i hågen med sin obligatoriska go´bulle, och med en kaffekopp i handen. Pelle som låg i sin husses favoritstol tog väldigt illa vid sig när husse helt resolut bad honom att gå därifrån. Med tunga tasssteg, gick den farlige mössjägaren direkt till den banankartong som stod på en plats inte långt därifrån. Morrhåren hängde, svansen slokade, och hela Pelles väsen tycktes så oföbarmligt deprimerande och uppgivet.
Efetr en stund, när Pelles husse druckit sitt kaffe, och slukat sin go´bulle, gick han fram till sin rödhåriga styvson och frågade hur det egentligen var fatt.
-Jo, husse, jag har tänkt på livet. Jag vill inte längre vara katt, jag vill vara en banan!
-En banan! utbrast husse förvånat. Vafrör just en banan?
-Ja, jag tycks se att på bananer ställer ingen några som helst krav. Jag känner mig väldigt trött just nu. Husse....jag tror att jag har "gått i väggen".
-Du ska se att det känns bättre om nån dag, sa husse och kliade sin rödhåriga katt under hakan.
-Betyder det att jag kan ligga i den här banankartongen och åtminstone få låtsas att jag är en gul banan?
-Det är klart att du kan, sa Pelles förstående husse, och gick sakta därifrån.
Efter cirka tio minuter, hoppar Pelle upp från kartongen medan han ropar till sin (återigen) kaffedrickande husse:
-Jodu, jag har tänkt....jag vill nog inte vara banan, jag vill vara Pelle!
-Låter bra, fortsätt att vara Pelle, Pelle, sa husse medan han tog sig en ny go´bulle från fatet.
-Husse! hördes Pelle återigen ropa, du kan väl låta kartongen stå kvar härute, utifall jag skulle vilja vara banan någon annan gång.
-Självklart, ropade husse tillbaka. Tur att man har förstående fosterföräldrar. Det var väl ändå för väl att jag och syrran hamnade här i Hortlax. Vi är ena riktiga lyckoostar, tänkte Pelle i sitt stilla sinne, och vandrade iväg mot den stora ängen på jakt efter nya villebråd att infånga.
-Jag har tänkt, sa Pelle, och tittade sig oroligt omkring....
-Jag har bestämt att jag vill tillbringa resten av mina nio liv i den här
kartongen som en banan.....
Efter tio minuter, hoppade Pelle upp från kartongen och sa att han
inte längre ville vara en banan. Husse, drog en lättnandes suck. Medan
Pelle katt sågs springa mot sina jaktmarker längre bort på vägen.
Kommentarer
Postat av: Kaj
Vilken vacker misse du har! Det sägs att röda katter är väldigt speciella och det verkar stämma. Jag hade själv en rödhårig bondkatt som hette Musse, han blev nästan 16 år gammal. Han var en mycket egen herre, tillgiven och snäll för det mesta, (särskilt när det vankades räkor), ibland var han snarstucken och lite tjurig. Ja, katter är verkligen personligheter, särskilt de röda.
Postat av: Roger
Vad vore livet utan husdjur? Vi har två fina katter, varav Pelle har blivit nåt av en riktig katt-personlighet. Hans syster däremot är lite mer blyg och försiktig i sitt sätt att vara.
/Roger.
Trackback
