Roger Lindqvist

Han är en av vikarierna som tar steget och lämnar det sjunkande
"skeppet". Tommy Eriksson, 28 byter ut den vita rocken mot målar-
byxorna.
-Någon sämre arbetsgivare än Norrbottens läns landsting kan jag väl
aldrig få, säger han.

Tommy har arbetat som vikarie i åtta år. Hattat runt på olika avdelningar några dagar här och där. Ibland har han fått ett längre vikariat på samma avdelning. Men aldrig tillräckligt länge för att bli fast anställd. Det ser arbetsgivaren till.
-Att gå i polen (reservstyrka som får rycka in där det fattas folk) är både fysiskt och psykiskt jobbigt. Man måste kunna det mesta, man står utanför avdelningsgemenskapen och man hinner aldrig sätta sig in i patienternas problem och känna att man gör nåt meningsfullt, berättar Tommy Eriksson och får nickande medhåll av arbetskamrater.

Livegna
-Vikarierna här är nästan livegna, säger en kille som vill vara anonym. Han har också varit vikarie i flera år, men eftersom han inte ska stanna på "huset" vill han inte riskera att hamna i onåd. "Inte när allting är så osäkert".
Han menar att vikarierna har mest skyldigheter. De ska ställa upp och jobba på kort varsel, de kan ofta få jobba två helger i rad när de byter schema på grund av personalbrist och när det är fråga om sommarsemester kommer de i sista hand. Och när det är kurs i till exempel lyftteknik är det bara de fast anställda som kommer ifråga. Bara när det finns någon plats över får vikarierna hoppa in.
-När jag började jobba var jag beredd på ett par obekväma hundår - men nu har det gått åtta år...Jag trodde det skulle bli bättre och att jag skulle få fast anställning så småningom. På vilken annan arbetsplats finns det folk som varit vikarier i flera år?...

Orättvist
Oron är stor på Furunäsets sjukhus. Det märks bland annat på fackmötena, där det till skillnad från förr om åren nu inte finns några lediga stolar. Personalen vet inte vad som ska hända i framtiden och skillnaderna mellan fastanställda och vikarier skapar motsättningar.
-Det är bara de som har fast tjänst som får ställa sig på placeringslista (söka de tjänster som är lediga), säger Stefan Ruthström, 32-årig mentalskötare. "Vi får bara titta på".
-Men jag kommer att röra upp himmel och jord om jag ser att någon som har mindre tid än jag har fått en tjänst, fortsätter Stefan som har jobbat i tio år som vikarie.
Han tycker det är orättvist att han som jobbat så länge åt landstinget inte räknas vid personalavvecklingen. De fasta kan få avgångsvederlag och chans till betald omskolning, medan vikarierna inte får någonting.

Oviss framtid
För Stefan och många andra ter sig framtiden oviss. Han vet att han har jobb fram till semestern på samma avdelning. Sen läggs den ner. Det är den tredje avdelningen han jobbar på som läggs ner.
-Det känns fruktansvärt att inte veta var jag hamnar när jag kommer tillbaka efter höstsemestern, säger Stefan. Problemet för Stefan är inte att få arbete utan att få jobb inom psykvården. Han kan hamna var som helst inom landstinget och antagligen blir det på en långvårdsavdelning.
-Och jag har ingen lust att jobba där när jag gått och utbildat mig till mentalskötare. Då utbildar jag mig hellre till något annat, säger han bestämt.
-Men man får inte gå och tänka på hösten. Det blir för jobbigt. Man får ta en dag i sänder.



Ett litet utdrag och uttalande av Stig Åkerlund, Kommunals ordförande vid
Furunäsets sjukhus. Intrevjun är allt för lång för att återges här.
Stig var min chef på transportcentralen, när jag var anställd där.
------------------------------------------------------------------------------------
Text och foto: Annika Lahti - Norrbottningen den 25 juni 1987.