Roger Lindqvist

Nu lägger han upp! I dag spelar populära John Harrys för sista gången. Sedan upplöser kapellmästaren själv orkestern och drar sig tillbaka efter drygt 35-års flackande mellan olika dansarrangörer i Norr- och Västerbotten.

   - Kanske blir det att spela vid något bröllop eller annat tillfälle men på de offentliga danserna är det slut, säger John-Harry Berglund som blivit ett begrepp för danspubliken i norr.

Fiol vid fyra
John-Harrys liv är fyllt av musik och sång. Redan som fyraåring fick han en fiol och sedan var det en orgel och gitarr han fick öva upp sina kunskaper på. Men när han försökte få sin pappa i Borgfors att köpa honom ett dragspel blev det nej. Ändå har dragspelet kommit att bli hans huvudinstrument livet genom.
   - Jag åkte skidor till en grannby där det var en som hade dragspel. Där tränade jag tills jag fick fram några melodier, säger John-Harry. När jag var 16 jobbade jag i Luleå och kunde inte se mig mätt på dragspelen i Hagströms skyltfönster. Det observerade en morbror som hjälpte mig att köpa ett. Det var ett dyrt dragspel för den tiden, kostade 300 kronor.

   - Jag blev så barnsligt glad över nyförvärvet att jag låg med dragspelet i sängen en hel vecka. Varenda tillfälle som gavs tränade jag och första offentliga framträdandet gjorde jag i hembyn Sikfors, vid ett bröllop. Gaget var 15 kronor och då spelade jag till klockan sju på morgonen.
   - Min idol var Olle-Johnny, så därför, när jag bildade min första orkester 1949, blev det John-Harrys. Vi var en trio och första framträdandet var på Svartudden i Piteå. Vi gjorde tydligen succé för vi blev bokade för fem spelningar på en gång.
   - Sedan har musikerna kommit och gått i John-Harrys, men namnet har varit kvar. I mitten av 1960-talet hade jag mest jobb, spelade nästan varenda kväll. Under sex veckors tid spelade jag fyra kvällar i veckan på Bodensia och på helgerna var det olika dansarrangörer. Men i min födelseby var det svårt att få engagemang. Då hyrde jag Folkets Hus i Sikfors och det såg mörkt ut i början. Men vid tiotiden hade det kommit folk som aldrig förr. Sen var lyckan gjord även där.

Som Egon
John-Harry lanserades som "sjunger hellre än bra".
   - Det var en efterapning av Egon Kjerrman och det var Forum i Älvsbyn som låg bakom det, säger Berglund.
Spelningarna har orkestern gjort i Norr- och Västerbotten och många gånger har John-Harrys dragit fullt hus.
   - Men nu är det definitivt stopp, säger John-Harry, även om det är många som kommit fram och menat att vi inte får sluta. Gammalt och modernt i en skön blandning, det har varit John-Harrys melodi.
   - Det är ett passande tillfälle nu, säger Berglund. Grabbarna i bandet vill spela moget och ska väl också börja med det nu när vi upplöses. Själv har jag hunnit bli 57 år så det är dags att lägga av.

Tackar frugan
   - Det här skulle aldrig gått utan att jag haft en så rar fru, säger Harry. Tänk dig, jag hade ett vanligt arbete på veckan, kom bara hem på lördagar och klädde om och sedan var jag borta på spelning hela helgen. Frun var hemma och skötte barnen. Fantastiskt.

Det är en era som går ur tiden när John-Harry nu lägger av.
   - Jag står på toppen av min karriär, har inga problem med att få spelningar. Men det är ju då man ska sluta, säger John-Harry, tar fram sitt dragspel och drar en liten trudelutt till intervjuarens förnöjelse.
-----------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Lördag den 1 februari 1986.

PS. Jag spelade trummor i John-Harrys 1973-74. Den 8 februari 1974
gjorde jag min första spelning med Rolf Åhmans.

/Roger.