- "Farfar, finns det hajar här...?"
Igår när vi begav oss ut på promenad, var Norah också med. För säkerhets skull så hade vi vagnet med oss. Under färden så ömsom sjöng hon, ömsom berättade hon, och däremellan ställde hon tusen trilijoners frågor om det mesta. När vi anträdde motionsspåret, smög hon sin hand i min och sa: - "Farfar, finns det björnar här, jag är rädd".
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
