Bilderna som "fastnade" i kameran
Bilder har alltid varit något av min passion. Jag bar länge på en dröm om att bli fotograf, om det har jag tjatat tidigare (också). Bilder, gärna då svartvita, kan ge mig en sådan kick att jag blir smått lyrisk. Georg Oddner (1923-2007) hette en känd jazztrummis, som bl. a. spelade med Putte Wickmans band. Han var inte bara en snuskigt duktig slagverkare, han var också en mycket och ypperlig fin fotograf. Oddner berättade i ett reportage om att han haft trumslageriet till hjälp, när han fotade. Det skall finnas en känsla av rytm i bildkompositionen, tycker även jag. Och jag tror att han träffade huvudet på spiken med sitt uttalande. En annan gigant bakom kameraobjektivet, var Christer Strömholm (1918-2002). Han har blivit berömd för sina svartvita porträtt, av människor litegrann utanför den gängse ramen.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
