Roger Lindqvist

Elvis Presley, the King, framträder numera nästan uteslutande med sin show i Las Vegas. Men han har själv sagt att han gärna gör en Europa-turné, där Sverige också skulle vara aktuellt med ett besök. Han har helt nyligen haft premiär på sin nya show - också den i Las Vegas. Journalisten Börje Lundberg upplevde den senaste showen och berättar här om scenpersonligheten Elvis Presley.

¤ Kön i den luftkonditionerade kasinohallen är säkert femtio meter lång. Den ringlar sej förbi spelbord, en bar (där många tar sej ett järn), hundratals enarmade banditer, viker av framför toaletterna och slutar nånstans vid nästa bar (flera järn). Klockan är tio på kvällen. Om två timmar är det dags för Elvis Presleys midnatssföreställning i hotell Hilton i Las Vegas. Alla i kön har plats reserverad. Men det duger ändå inte att komma senare. Mer än 2 000 människor ska packas in i Hilton´s showroom, utfordras med drinkar eller champagne och betala notan innan showen börjar.

Ca 70 kronor är det billigaste man slipper undan med. Det inkluderar tre valfria groggar som serveras på en gång. Och då får man sitta längst bak. Hyggliga platser i mitten av matsalen kostar 40-80 kronor extra i mutor till den hovmästare man får på sin lott vid entrén. Det är trångt vid bordet - ont om armbågsrum. Människor smuttar försiktigt på sina drinkar som ska räcka tre timmar. Men stämningen är det inget fel på. Hela den stora lokalen surrar av förväntan. Spända, glada, upprymda, entusiastiska ansikten - dom flesta i obestämbar ålder mellan 25 och 40. Klädseln påfallande elegant. En åldrad kvinna med blågrått hår håller låda vid vårt bord. Hon sammanfattar filmtidningarnas aktuella skvaller om Elvis som mest handlar om sångarens skilsmässa.
    - Han skulle ha gift sej med Ann-Margret i stället, dom var ett SÅ tjusigt par, suckar hon.
    - Men Elvis är värd at vänta på hur länge som helst, säger en kille från Los Angeles som sett föreställningen två år tidigare. Hans fru instämmer:
    - Elvis är i särklass. Hans show går utanpå allt, t.o.m. här i Las Vegas där publiken är mer bortskämd än någon annanstans.


I augusti 1956 påbörjades Elvis första film, "Love Me Tender". På
bilden ses regissören Robert Webb och den då 21-årige Elvis Aron
Presley.

¤ Förmatch
Precis tolv dämpas ljuset och ridån hissas upp. Applåderna är matta. Alla vet att det inte är dags för Elvis än. På scenen sitter Sweet Inspirations uppflugna på höga pallar. Tre flickor (den fjärde är sjuk) som omedelbart leder tankarna till Supremes. Sweet Inspirations gör två nummer - det sista ett ambitiöst Billie Holiday-potpurri med matchande ljusbilder av den legendariska bluesstjärnan på en rund duk som hänger ned från scentaket.

Jackie Kahane avlöser. En komiker som stryker publiken lagom mycket mothårs för att locka fram cyniska skrattsalvor. En inledande saxning ur hans långa monolog så du förstår stilen: "Jag ser många grånade gentlemän här som varit bussiga nog att ta med sina döttrar hit..."
Efter Jackie Kahane - tystnad. Publiken håller andan...NU!
I mörkret spelar två strålkastare mor ridån. I ljuskäglorna lyser texten "Elvis NOW". Bokstäverna växer medan musiken ökar i styrka. Det är säkert ingen slump att Elvis och/eller hans rådgivare fastnat för Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra" som inledning. Det är en makalös musik, magnifik, överdådig. Så är den också inspirerad av den tyske filosofen Friedrich Nietsches mest berömda verk med samma namn. Det är där Nietsches lägger fram sin ryktbara teori om övermänniskan som utvecklingens mål.

¤ Elvis - övermänniska
Och övermänniska är just vad "överste" Tom Parker förvandlat lastbilschauffören Elvis till under sjutton år som hans manager. Det är knappt man tror att den där vitklädda gestalten är av kött och blod som nu stiger in på scenen. Jublet är ett vrål när Elvis med ett blixtrande leende höjer armarna till hälsning. Gamle lumparkompisen Charlie Hodge hänger en gitarr om halsen på Elvis och gamla C.C Rider brakar ut ur ljudanläggningen, medan ljudteknikern Bill Porter från Nashville ställer in kontrollerna uppe på balkongen över publiken.

Gitarren är en symbol för Elvis. Han låtsas inte ens spela på den. Före nästa låt - Ray Charles´I Got A Woman - tar han av sej gitarren och slänger den tillbaka till Charlie. Elvis vandrar omkring en hel del på scenen. Han ser fräsch och vältrimmad ut. Men inte helt uppvärmd - än.

Love Me tänder tjejerna närmast scenen som reser sej upp och sträcker armarna mot den vite guden. Men han är inte redo ännu. Och han sjunger tamt jämfört med originalinspelningen från 1956. Steamroller Blues (James Taylor) är desto bättre. Det är tydligen att Elvis gillar den här låten och han ger precis allt. Vilken urkraft! Han ber Charlie om vatten, dricker och tappar glaset när han ska ställa det ifrån sej. Elvis ser lite generad ut.
    - Det är så där när man har nitton fingrar, då blir man klumpig, säger han.
Elvis är inte direkt talför på scenen. För det mesta nöjer han sej med några "Thank You" mellan låtarna. Ibland lägger han till: "You´re fantastic audience".


Ed Sullivan diskuterar några förberedelser med Elvis inför hans andra
framträdande i Ed Sullivans show i oktober 1956.

¤ Självbiografisk
Näste låt You Gave Me A Mountain förefaller nästan självbiografisk, men det är country-western-sångaren Marty Robbins som skrivit den. Elvis märkbart inspirerad - i en utmärkt version.
    - Nu ska jag göra ett medley på några av mina gamla låtar, säger han och sjunger i snabb följd Blue Suede Shoes, Long Tall Sally, Whole Lotta Shakin´Goin On (som Elvis gjorde på skiva först 1971), Flip And Fly, Jailhouse Rock och Hound Dog.

Flip Flop...är bäst. I övrigt verkar Elvis lite trött på dom här sångerna som han gjort så många hundra gånger förut inför publik. James Burtons fina gitarr blir största behållningen.
    - Var är du James, jag behöver dej, säger Elvis halvvägs inne i nästa nummer - Love Me Tender - som Elvis introducerat med ett: "Ladies and gentlemen, the title song from my first movie".

Burtons gitarr hörs inte, och det är anledningen till Elvis bekymrade fråga. Felet fixas på några sekunder och Elvis ägnar sej åt att kyssa så många tjejer han hinner med vid "stage-side". Men den vackra melodin går fram bra ändå och åskådarna lyfter taket av hänförelse.


Elvis klädd i blå sammetsskjorta. Skjortan lät skådespelerskan Nata-
lie Wood sy upp åt honom. Den var varm - och varmare blev den
under Elvis´gymnastiska övningar på scenen.


Love Me Tender fick sin premiär i november 1956. I de övriga rollerna
sågs även Richard Egan och Debra Paget. Robert D. Webb hette
filmens regissör.

¤ Feber
Nu har Elvis kommit igång på allvar. Feber (långt överlägsen Peggy Lees inspelning) blir kokpunkten i en redan överhettad publikgryta. Elvis sjunger med en intensitet som gör eldflammorna på vita duken i scenfonden helt onödiga. Plötsligt är det 1956 igen. Elvis benrörelser är dom samma som då. Hans ansikte också. Borta är det lite självironiska smile som suttit där förut. Amerikas bästa rocktrummis - Ronnie Tutt - hetsar mästaren framför sej. Några tjejer skriker hysteriskt där framme.

För ett kort ögonblick har vi sett den suggestiva insidan av den ursprunglige Elvis - han som nästan försvunnit under alla torftiga år i Hollywood. Bridge Over Troubled Water känns lite avslagen ovanpå detta. Men det är ingen tvekan om att låten med dess religiösa undertoner är en av Elvis-favoriter. Efter Suspicious Minds - som verkar en smula sliten - presenterar Elvis sina musiker:
    - On the lead guitar James Burton, rhythm guitar John Wilkinson (överraskande kraftig applåd och visslingar, Elvis: - Vad nu John, har du tagit med familjen hit ikväll), drums Ronnie Tutt, fender bass Jerry Scheff, piano Glen Hardin...Charlie Hodge omnämns som "killen som ger mej vatten och mina scarves". Joe Guercios stora orkester får några berömmande ord liksom Bill Porter där uppe på balkongen.

Oh, please release me let me go...fortsätter Elvis och tjejerna skriker ut sina protester. Men First Time Ever I Saw Your Face tystnar hela salongen. Elvis har alltid haft en förkärlek för känslosamma ballader och det här är en av dom bättre från senare år.


Elvis med managern Tom Parker (i randig skjorta), på en bild från
slutet av 1956.


Elvis in action i fotostudion. Bilden togs under inspelningen av Jail-
house Rock 1957. Elvis fick goda råd gällande dansstilen av proffs-
dansaren Russ Tamblyn.


När filmen Jailhouse Rock gjordes, fick Elvis till sin stora glädje
använda skådespelaren Clark Gables loge.

¤ Jubel
Kvällens största jubel bryter löst efter American Trilogy men många sydstatare visslade ilsket när Elvis med glimten i ögat bytte ut Dixieland mot Disneyland i texten. Så får väl ändå inte en kille från djupaste Södern bära sej åt...Dags för Elvis - rocksångaren igen i A Big Hunk O´Love som han gjorde på platta 1958. Låten sitter perfekt om det inte vore för den stora orkestern som liksom släpar efter lite för tungt. Under What Now My Love börjar Elvis dela ut sina scarves till tjejerna längst fram. Det blir ett väldigt slitande i tygbitarna och Elvis går omkring och ser road ut.
    - Vad vill ni höra nu? frågar han plötsligt och får ett massivt vrål till svar. Han sätter händerna bakom öronen för att försöka urskilja orden.


Filmaffischen till King Creole 1958. I filmen föds två av Elvis´legend-
ariska låtar "Hard Headed Woman" och "Trouble".

Runt vårt bord ropar dom flesta efter One Night men en högröstad tjej närmare scenen tjuter fram sin innersta önskan i hysterisk falsett Old Sheep, Old Sheep...
Elvis blir lätt förlägen.
    - Jag kan inte göra Old Sheep HÄR, säger han (låten handlar om en liten pojke och hans hund, och Elvis ställde som grabb upp med den i en sångtävling hemma i Tupelo). Han väljer Kris Kristofferson´s Help Me Make It Trough The Night i stället och kastar sej sen snabbt in i Mystery Train/Tiger Man - två sånger som han plockade upp under Sun-tiden 1954-55. Spotlighten blinkar frenetiskt när Elvis skakar loss.


Mars månad 1958 svär Major Elbert P. Turner in Elvis i armén. Vid
avfärden från Memphis vinkar en stor grupp ledsna kvinnor av honom.
Första delmålet på resan blir Fort Chaffee i Arkansas. Elvis placeras
därefter i Tyskland.

¤ Inga extranummer
Han sträcker ut ett finger mot Glen Hardin som klinkar igång Can´t Help Falling In Love. Elvis har avslutat alla shower under fem år med den melodin. Extranummer ger han aldrig. En tjej tar sej snabbt upp på scenen och överraskar Elvis med en omfamning bakifrån innan livvakterna hinner fram och brutalt bryter loss hennes envisa armar. Elvis skarattar. Tjejerna längst fram skriker avundsjukt. Många skulle säkert bryta bägge armarna för att bara nudda honom.

Ridån går ner men Elvis stannar kvar och låter sina livvakter och assistenter hålla upp den i en fyrkant i mitten. Ett hårt rockbeat driver på bakifrån. Han går så långt fram han kan, sträcker armarna ut mot publiken medan takbelysningen tänds i salongen. Det är nästan patetiskt. Närmare än så här kommer Elvis aldrig vanliga människor. Han har inte gjort det på sjutton år...

Han är fånge i sin egen legend. När hans musiker efteråt går till kasinohallen tar Elvis hissen upp till isoleringen på översta våningen.


Första maj 1967 säger Elvis Presley och Priscilla Beaulieu JA till
varandra. Året 1973 tar kärleken slut.


Den 26 juni 1977 står Elvis på scen för sista gången i Indianapolis.
Den 16 augusti, knappt två månader efteråt, förklaras Elvis Aron
Presley död.

---------------------------------------------------------------------------------
Artikeln "Fångad i sin egen legend" är hämtad ur Ny Musik ¤ Januari 1974.
Bilderna är hämtad ur boken Elvis Presley ¤ 2007 av författaren Marie
Clayton./ ROGER LINDQVIST.