Roger Lindqvist

Alla har vi någon gång stått vid en grav, för att ta ett sista tårfyllt farväl. Det har jag gjort, det gjorde även min far, min farfar hans far osv. Genom min fars död, föddes funderingar om mitt eget framtida frånfälle. Och jag tror mig veta att det var även så min pappa kände, den dagen han tog adjö av sina far.

Det var en onsdag, den 7 januari 1970. Jag hade nyss vaknat och låg i mitt rum. Därnere i köket hörde jag min pappa prata i telefon. Min mamma var även hon uppe på vindsvåningen, hon bäddade sängen i sitt och pappas sovrum. Då plötsligt hör jag det välbekanta stegen komma uppför trappen. Det var min pappa. Hans röst verkade så grå och ledsen. Ju närmare han kom, desto bättre hörde jag det han sa. Men det som kom ut ur hans mun var en enda stor gråt, när jag hörde honom berätta detta för min mamma:
    - Mamma är död! Jag fick veta via telefonen alldeles nyss.

Så grät han. Jag som aldrig i hela mitt liv sett min farsa gråta. Men han var så ledsen. Uppriktigt ledsen. Farmor var vid sin bortgång 82 år gammal. Precis som min far också skulle bli när han somnade den där lördagskvällen den 4 juni 2005. Farmor var visserligen både gammal och sjuk, men det var nåt som försvann, nåt som alltid funnits. Och pappas tomhet kändes extra svår just i det ögonblicket som han fick vetskap om händelsen. Jag minns att det även var så när farfar gick bort. Pappa och hans andra syskon sörjde, de sörjde en gammal man, men han lämnade efter sig sådan skarpa avtryck, så att tomheten blev påtaglig.

Alla sörjer vi. Alla känner det där hemska tomma hålet i magen. Så gjorde jag när pappa försvann. Och det dröjde åtskilliga månader innan allt började återigen falla på plats. Igår kom Andreas förbi. Han ville berätta att han tyckte om oss. Det brukar han säga ibland, men igår låg det extra tyngd bakom orden. Och jag hörde att han tänkt en hel del på just detta.

En gång, jag vet inte alls när, kommer troligtvis även han att uppleva samma sak, som jag gjorde med min pappa. Och då är det så fruktansvärt viktigt att man hunnit säga just de där viktiga orden: Jag tycker om dig!
På min promenad igår, cirkulerade en massa tankar i mitt huvud. Upprinnelsen var när jag hörde ljudet av kyrkklockorna uppe i byn. De har sin speciella sorts klang, ett ljud som jag är välbekant med sedan min barndom. Och trots att det snurrade ganska ledsna tankar, så är jag ändå glad att de kom på besök. Några ord fastnade i mitt huvud, och dom finns fortfarande kvar därinne.

Idag

Idag lyser himlen svart,
inget ljus slipper igenom,
inte ens de starkaste
och mest livskraftiga av
solens strålar.
Tankarna flyr,
långt bortom liv,
långt bortom död.

Var finns du nu?
Vart har du tagit vägen?
Jag kan bara gissa,
jag kan endast fundera.
Men jag hoppas,
att där du finns,
skall också jag finnas
en dag.

ROGER LINDQVIST.


Samma sorts tema återspeglas i några andra dikter som jag gjort under årens lopp. De s k tunga texterna, har varvats med de lite mer ytliga och komiska. Det beror på i vilken sinnesstämning man befinner sig i för tillfället. Här kommer några smakprov, som även ligger ute sedan tidigare på bloggen.

Med hjärtat fyllt av saknad

I dag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest.
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klagan.

Innan sommaren slagit ut
i full blom,
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig iväg, på den längsta
resa du någonsin gjort.
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn,
i uppbrottets sena timme,
åkte du iväg en sista gång.

Just i dag står jag och tittar på den sten,
där ditt namn finns inristat,
alltmedan solen leker i gräset.
Långt därborta, hör jag glada barnaskratt,
i den ljumma försommarkvällen.
Men här står jag, med mitt hjärta
fyllt av saknad.

ROGER LINDQVIST.


Saknad

När saknaden brinner
i ens inre,
och tomheten känns så hård
och brutal,
som vore den ett hungrigt rovdjur,
som hugger, sliter och drar.

Då sinnet ibland
fördunklas,
känns djupt i själen
gör ont och tär,
när hjärtat vill sluta
pulsera,
som om endast ett svart hål
funnits där.

Men det ska komma
andra sorts dagar,
när molnen på himlen
ej längre finns,
då saknaden flytt
från ens inre,
och bara de ljusa minnena
endast man minns.

ROGER LINDQVIST.


Gråt inte pappa

Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
finns jag här hos dig.
Jag håller din hand i min,
när natten faller på,
precis som du en gång gjorde,
när vi barn var små.

Livet är så flyktigt,
det går så fort,
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort.
Minnen från barndomen
smyger sig på,
de gör det ganska ofta,
då och då.
Men en sak lilla pappa,
inför ditt livs sista färd,
är en uppriktig önskan,
att vi en gång,
skall mötas i en bättre värld.

ROGER LINDQVIST.

Alla dikter, utom den första, har varit publicerade i Piteå-Tidningen. /Roger.