Roger Lindqvist

Konstig rubrik kan tyckas, med det finns en enkel förklaring. I Kjell-Bertils orkester fanns två personer som nyttjade snus. En av dem var Allan. Och trots att han spelade sax så klämde han in en prilla med jämna mellanrum. Kjell, basist och sångare, var också en hängiven snusare. Kjell brukade vanligtvis stå litegrann till vänster om mig där jag satt bakom trummorna. Allan stod placerad nästan rakt framför med sin tenorsaxofon hängande i ett band runt halsen. Ibland (när prillan skulle ut) mitt mellan två danser, så slängdes den på golvet, men hamnade istället till 99% i min bastrumma. När danskvällen var över, och vi bytt om och skulle "riva" ner våra grejer, det var då som jag upptäckte allt det där snuset av märket Tre Ankare som låg i min stackars bastrumma. Så jag och mina trummor fyllde alltså två viktiga funktioner i Kjell-Bertils orkester från Piteå. Dels att hålla takten, och ge stadga åt de låtar vi spelade, dels att vara en slags "snusuppsamlare" åt mina två kollegor.

Mitt gage skulle givetvis varit högre p.g.a. mitt "extra-arbete" som snusuppsamlare. Åtminstone skulle jag krävt Kjell och Allan en avgift på 1 kr. per kastad snus, tyvärr så blev det inte så. Följden blev att jag själv började snusa så småningom. Vad det blev? Jo, Tre Ankare portionssnus. Snacka om dåligt inflytande. 


KJELL-BERTILS orkester...


...min bastrumma...


...TRE ANKARE var ingen bra kombination!

------------------------------------------------------------
Tre Ankare: www.snuscentral.org